Ensamheten. Ensamheten var den absolut svåraste kampen i den nya staden. Dessutom hjälpte det inte att den man hon nu bodde ihop med såg på henne med helt andra ögon efter aborten. Hon hade blivit tillfrågad direkt efteråt om behövde någon att prata med, men hon hade tackat nej. Problemet låg inte i själva aborten, för hon ville faktiskt inte ha barn. Det hon däremot skulle behöva prata om var omställningen med ny stad, inget att fylla dagarna med och det faktum att han försvann flera dagar i veckan för att spela poker med sina vänner, vilket han i och för sig också hade gjort tidigare fast inte i samma utsträckning som nu.
Själv åkte hon hem bara tre veckor efter flytten. Hon behövde komma hem till sin familj och sina vänner. Inte för att hon egentligen saknade sin stad, men för att ensamheten höll på att äta upp henne inifrån och ut. Hemma var hon dock noga med att inte låta någon veta att hon hade det tufft. Alldeles för mycket hade hunnit hända sedan flytten, men hon valde att le och säga att allt var bra. Hon ville inte riskera att smutskasta honom för i ärlighetens namn hade han inte gjort något fel. Det var bara hennes egna tankar som spökade. Istället berättade hon om sina planer att börja plugga som hon velat göra så länge, men aldrig kommit sig för att ta tag i eftersom hon hela tiden haft ett fast arbete och med en bra inkomst. Det hade alltid varit skälet till att hon hade svårt att släppa taget och påbörja något nytt. Nu, i och med flytten fick hon möjligheten och det var positivt.
Troligtvis var det kanske inte var den bästa tiden på året att flytta. Vintern var snart på ingång och kylan och mörkret gjorde att tiden inomhus blev bra mycket längre än tiden utomhus. Det gjorde även att det inte fanns så mycket att göra i den nya staden. Hon tvingade sig dock ut varje dag för att ta en promenad längst med den å som gick rakt genom staden. Ibland satte hon sig intill kanten av ån och bara såg på vattnet som strömmade fram med en bra fart. Hon funderade ibland på hur lång tid det var kvar innan isen skulle stilla den. Ibland satt hon där och grät tyst för sig själv, undrade vad hon hade gett sig in på. Det som skulle bli så bra kändes bara som ett enda stort misslyckande.
Det var lättare för honom att bara fortsätta med sitt liv. Det enda som hade förändrats för honom var att hon nu fanns med i bilden. Han gjorde det han brukade göra och var mest nöjd över att hon fanns där. Dessutom hade han presenterat henne för en av grannarna, ett ungt par och båda var i hennes ålder. Hon gillade dem, speciellt tjejen då hon alltid hade ett så vänligt leende när de träffades Dessutom ställde hon mycket frågor och verkade genuint intresserad. Det var mer än vad man kunde säga om hans vänner eller bekanta som de stötte på när de var ute tillsammans. Ibland kunde det vara så illa att de inte ens tittade på henne eller sa hej. Hon blev ett bihang och benämndes endast som hans tjej, aldrig vid namn för det verkade de flesta för lata för att ta reda på.
Hon försökte prata med honom om vad hon kände, men han tystade henne endast med att hon skulle ge det lite tid. Än värre var det med barnen. Den ena var i hennes hälar varenda sekund och den andra ville inte ens komma hem till dem om hon befann sig där. Och på allt detta försökte hon lappa ihop sig själv efter att hon tagit beslutet att inte föda hans barn trots den lycka han hade visat över att de var gravida. Hennes enda tröst blev de dagar när det bara var de två och de bara kunde ta hand om varandra, ta ett bad, äta en god middag och bara rå om varandra. Utan de dagarna hade hon gett upp för länge sedan.
När julen hade börjat komma närmre beslutade hon sig återigen för att åka hem. Dels för att hon behövde komma ifrån och dels för att hon fått erbjudande att arbeta extra på sin gamla arbetsplats. Till honom sa hon att hon behövde egentid och bara få rensa huvudet, vilket förvisso var sant. Hennes pappa hade erbjudit sig sängplats hos honom och hon hade tackat ja utan att blinka. Hon hade trots allt kunnat bo i sin egen lägenhet, men pappas råd och famn var det som kändes mest behövligt. Hennes pappa välkomnade henne med en varm kram och efter kvällsmiddagen och hennes ord i en uppgivenhet frågade han henne om hon inte skulle komma tillbaka hem.
Frågan landade som ett knytnävsslag i magen. Vad hon önskade att hon bara var hemma igen, bland tryggheten och värmen. Staden där hon hörde hemma var där hon var nu, inte där borta som hon nu bodde. Hon föll i tårar och lyckades inte få fram ett ord. Hennes pappa frågade igen om hon ville hem och hon nickade till svar. Tillbaka hem var det enda hon ville.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar