Prata om det

Medberoende. En problematik som är så otroligt skam- och skuldbelagt. Inte gör det så mycket bättre att det då är svårt att få hjälp heller. Det gör det bara ännu mer skam- och skuldbelagt och ofrivilligt tystas man om sin situation. Inte för att ingen vill prata om det, utan för att inget vet om vad det handlar om och ingen vet knappt om vad det innebär att vara medberoende. I vården ä det få som har kunskap om medberoendeproblematiken och än mindre vill någon ta ansvar för den vård man egentligen har rätt till. Så som medberoende går man omkring i sin ensamhet, tror att det man är ensam om det man varit med om och ingen som vill hjälpa en.

Det jag upptäckte i min ensamhet var att jag absolut inte var ensam. Den punkten av mitt liv hamnade jag i när jag lärde känna en person som är medberoende till sin far som är alkoholist. Hon pratade om hur det var för henne som medberoende och i samma stund satte hon ord på allt jag upplevde. Hennes berättelse, hennes känslor, hennes tankar, var precis det jag själv kände. Allt det där som gjorde så ont och som jag kapslat in inom mig helt plötsligt tog plats och fick ta plats. Och plötsligt gjorde det inte lika ont längre. Det var en helt sjuk känsla, som om hon levt mitt liv.

Just det här är så otroligt viktigt, att prata om det. Om vi som är medberoende pratar om det vi har varit med om så öppnar det dörrar för de som lever med sin skuld och skam inkapslat. Det är inte något fult att vara medberoende, vi har inte bett om att hamna i den situationen och vi ska definitivt inte gömma oss för omvärlden. Vi ska synas och höras. Om jag pratar om mitt medberoende offentligt så kommer jag också upptäcka fler som lever i samma situation och jag kan också hjälpa någon annan att sätta ord på det den känner, precis på samma sätt som för mig och min vän.

Sedan jag började prata om mitt medberoende har jag lärt känna helt fantastiska människor i precis samma situation som jag och jag har också förundrats över hur många det är som lever eller har levt som medberoende. Det hade jag aldrig fått upptäcka om jag fortsatt levt i min ensamhet med det jag bär på. Jag hade heller inte blivit frisk från mitt medberoende så snabbt om jag inte hade pratat om det. Att göra det har varit en viktig sten för mitt tillfrisknande och det har definitivt varit viktigt för att göra medberoende synligt.

Prata om det är därför den absolut viktigaste saken vi kan göra. Vi hjälper oss själva och andra att bli friska från det. Vi gör det mer synligt i samhället som också sätter press på politiker att se till att våden finns att få. Det minskar skam- och skuldbeläggningen, vilket också bidrar till att vi blir friskare och inte behöver dölja eller leva i det tysta.

Sätt gränserna tillsammans med barnen

För en tid sedan läste jag en artikel om professor Jan Gulliksen som anser att man ska släppa barnen fria framför skärmen. Detta för att man som vuxen inte ska begränsa eller hämma barns utveckling av sociala medier eller internet. Vuxenvärldens oförstående och ovilja till att följa med i framtidens användning av dessa verktyg ska inte färgas på våra barn, menar han. Gulliksen hävdar också att barn inte alls riskerar att bli asociala av för mycket skärmtid, utan att det snarare är tvärtom. Det är ett enkelt sätt att få en ökad vänskapskrets band annat genom olika chattar eller skype. Själv känner jag mig ganska splittrad kring hans resonemang då jag till viss del kan hålla med honom och till viss del kan bli förfasad kring hur han tänker.

Självklart är internet och digitala medier en stor port för utveckling och kunskap. Vuxenvärlden behöver definitivt tänka om för att vi inte ska fastna i gamla mönster om hur kunskap ska läras in. Telefoner, surfplattor och datorer är stora hjälpmedel för många barn och ungdomar som har svårt med inlärning och det öppnar också upp till en extremt stor kunskapsbank som inte böcker kan ge oss på samma sätt. Att strypa den möjligheten genom att ta ifrån barn och ungdomar sina tekniska tillhörigheter samtidigt som skolan inte ska svara upp för den nya tekniken är förödande för utvecklingen. Här är jag absolut med fullt ut i resonemanget.

Det jag inte håller med om och också kan fasa för är tanken att barn ska ha fri skärmtid. Gulliksen menar på att om man släpper skärmtiden fri så kommer barnet själv att sätta sina gränser då barn generellt sätt inte vill sitta framför en skärm hela dagarna. Det finns heller ingenting som pekar på att spelberoende är en ökad risk med ökad skärmtid. Det sistnämnda har han förvisso en poäng i, men jag vill menar på att det finns en risk att släppa skärmtiden fri och låta barnen själv sätta sina gränser. Det finns också risker i att låta barn spela eller vara ute på digitala medier utan att man för en dialog med barnet Det är inte barnets uppgift att sätta gränserna, utan vuxenvärldens. Släpper vi den helt fri så riskerar vi att hamna i en okontrollerad situation där barnen tillåts göra vad de vill utan att ha en aning om konsekvenserna.

Bättre är att vuxenvärlden tillsammans med barnet sätter sina gränser utifrån det behov som finns och i samband med detta ha en dialog om risker och konsekvenser. Självklart ska barn få ha en frihet och själva få utvecklas utan allt för mycket begränsningar, men det behöver också finnas tydliga regler för att det inte ska gå över styr.

Bara en gång till (Del 6)

Besöket hemma i sin stad hade fyllt henne med massor av energi så när det var dags att åka tillbaka till honom och deras nu gemensamma stad var uppgivenheten som bortblåst. Hon kände sig redo att börja om och främst så saknade hon honom mer än vad ord kunde beskriva. Dessutom skulle hon besöka sin framtida skola och lägga upp en plan för sina studier. Hon skulle få möjligheten att både ha någonting att göra om dagarna och träffa andra människor och det gjorde henne hoppfull.

När hon kom tillbaka mötte han upp henne och bara att se honom gjorde att fjärilarna i magen fick nytt liv. Hon hade nästan glömt hur vacker han var och hur mycket hon tyckte om hans kramar och kyssar. Hans kyssar. Bara den tanken fick henne att tappa andan och bli knäsvag. De trollband henne totalt. Ingenting runt omkring spelade någon roll längre i de stunderna och hon hade kunnat pausa tiden för all framtid där och då, så underbara var de.

Inför hennes skolstart tyckte han att de skulle skaffa en dator för att hon lättare skulle kunna vara hemma och plugga istället för att vara bunden till det studiecentrum som fanns. Hon tyckte däremot att det var onödigt då hon inte hade någonting emot att vara där och plugga. Dels för att hon hade tillgång till det dygnet runt och dels för att det låg så nära där de bodde. Han å andra sidan stod på sig och sa att det skulle bli bättre för henne och till slut gav hon med sig.

Några veckor senare stod det en dator i deras hem och innan skolan började satt hon vid den och ordna inför skolstarten. Dessutom kunde han prata med sina vänner hemma i sin stad via MSN så hon medgav att det inte var en så dum idé med en dator hemma trots allt. Han hade inte så mycket användning för den, men han satt ofta med henne och lärde sig det som var intressant för honom, däribland MSN för att barnen uppskattade att kunna skriva till honom över nätet istället för att prata i telefon. Han sa att han skulle använda den när hon inte behövde den för sitt skolarbete.

Skolan började och trivdes med att studera. Förvisso var det ganska stelt eftersom de flesta som hon gick med verkade känna varandra eller i alla fall veta vilka de andra var, förutom hon. Hon var ny i stan och ingen verkade vilja närma sig henne, men hon brydde sig inte så mycket till att börja med. Det var bara skönt att ha något att göra om dagarna. Ofta satt hon direkt efter skolan i studiecentrum för att göra lite skolarbete på en gång, för att det var lättare att påbörja eller avsluta saker när det fortfarande var färskt i minnet. Dessutom var det där hon kunde prata och få hjälp av andra elever och lärarna.

En kväll när hon kom hem efter skolan satt han vid datorn i vardagsrummet, men höll inte på med MSN som han vanligtvis brukade göra. När hon frågade honom vad han gjorde svarade han med ett leende att han höll på att registrera sig på en pokersida. Han lade fram det med att det skulle bli bättre för dem för då behövde han inte gå iväg till lokalen för att spela, utan kunde sitta hemma och samtidigt vara hennes sällskap. Det skulle ge dem mer tid till varandra. Hon tittade skeptiskt på honom, men han fortsatte bara att le och berätta vidare om hur han lagt upp sina planer. Han skulle bara spela turneringar och använda det kapital han hade när han spelade med vännerna nere i lokalen. Ingenting skulle behöva tas från deras kassa. Han fortsatte berätta lyriskt om hur turneringarna var uppbyggda, att man betalade en viss summa pengar precis på samma sätt som när han spelade i lokalen. Hon hade varit med där några gånger och det fungerade bra. Alla lade in samma belopp som blev en vinstpott och de tre bästa i turneringen delade upp pengarna. Han var dessutom den som oftast var bäst, så pengar hade han för att fortsätta.

Hans glädje i ögonen när han berättade om pokern fick hennes hjärta att smälta. Samma glädje hade hon sett i dem när hon berättade att de var gravida och det gjorde henne så glad. Hon strök sina händer genom hans hår och kysste honom ömt för att få honom att tystna. Här ville hon stanna. I hans famn, sättet han kysste henne på och den glädje han visade just nu. Hans lycka var hennes lycka och hon skulle aldrig kunna säga nej till den. Han hade kontroll över vad han gjorde och om han spelade under tiden hon ändå inte var hemma så gjorde det ingenting. Hon behövde ändå inte datorn då. Och han skulle aldrig göra något för att äventyra deras ekonomi, inte med planen han hade. Han var en duktig spelare, det visste hon. Pokern var hans hobby, ett tidsfördriv, hans glädje i livet. De log mot varandra och med det gav hon sitt medgivande.

Det ingen såg

Plötsligt.
Alla känslor bara strömmade inom henne. Ville ut, berätta hur det kändes, visa hur de såg ut. Hon hade lyckats tygla dem länge, kanske alldeles för länge för att vara försent. Just nu spelade det dock ingen roll. Det gick inte att hålla tillbaka dem, så hon lät dem.

Sittandes på golvet i köket. Lyssnade på honom när han pratade om att hon måste förstå honom. Att han inte mådde bra. Hans rygg värkte och hur han bara ville få den där tiden för operation. Hon hade fått höra det där i lite mer än ett år nu. Om hon ändå bara hade en endaste värkande rygg. Hela hon värkte, varje liten del av henne och hennes själ höll redan på att förblöda. Hans ex som använde henne som en spyhink. Kastade konstant galla på henne. Även om det inte tog till en början så höll det nu på att förgöra henne. Hans son som behandlade henne som om hon vore luft. Hennes saknad till sina vänner i sin hemstad och avsaknaden av vänner i den nya fastän det gått ett år. Och på allt det, hans dåliga mående. Allt hon behövde göra för honom så att han skulle få frid i själen.

Hon då? När skulle han börja förstå henne, sätta sig in i hennes situation? Det verkade inte viktigt för honom längre hur hon mådde. Den enda gången han inte pratade om sitt eget var när han satt vid den där jävla datorn i någon pokerturnering och då var det verkligen inte läge att prata alls. Så hon lärde sig att svälja vad hon kände och hur hon egentligen mådde.

Vreden.
Allt kom ur henne, som en explosion i kroppen. Hennes kropp vred sig i smärtor där hon satt på golvet. Hon minns inte vad hon sa. Hjärnan blockade ut alla ljud. Hon minns bara hur hennes tårar forsade ner för kinderna och hur ont det gjorde inuti henne. Hur hon slog med sin hand mot väggen tills knogarna skrapades upp och hur hennes kropp krängde som om den vore redo att fly därifrån. All smärta, all sorg, all besvikelse, som om det inte fanns något stopp i henne.

Han satt där på sin stol vid köksbordet. Tittade bara på henne som om hon vore från en annan planet. Verkade inte vilja förstå eller känna. Så plötsligt en glimt av reaktion och han for upp och rusade rakt mot henne, grep tag och tryckte upp henne mot väggen. Han skrek inte, pratade med en låg hotfull ton samtidigt som han spände ögonen i henne. När han var klar, när han hade fått sagt sitt slet han tag i henne och släppte henne precis när hon tappade balansen och hon for rakt i golvet.

Det kalla golvet mot hennes kind. Det gjorde inte ont fysiskt, men smärtan inuti henne var mer än hon kunde klara av. Tårarna forsade fortfarande och hulkningarna gjorde det svårt att andas. Hon hörde sina egna hjärtslag, snabba, rädda och regelbundna. Alltså levde hon fortfarande. Och vad hon önskade att hon inte behövde leva just där, just då. Inget helvete var värt det här.

Ensamhet.
Hon vet inte hur länge hon legat där på golvet. En halvtimme, kanske flera timmar. Antagligen hade hon somnat till och vaknat av sina egna viskningar. "..orkar inte mer. Jag orkar inte..." Så kom tårarna igen och hon grät tyst för sig själv fortfarande med kinden mot golvet i köket. Vågade inte röra sig, orkade inte lyfta sin egen kropp. Den var slut, totalt tömd från all energi.

Så hans steg som närmade sig. Hon hörde honom sätta sig på golvet intill henne. Sedan hans händer som lyfte upp henne och drog kroppen mot hans famn. Vaggade henne utan att säga ett ord medan hennes läppar fortfarande formade orden "orkar inte" ljudlöst. För att vara så nära honom hade aldrig någonsin tidigare fått henne att känna sig så långt ifrån honom.

Han böjde sitt huvud fram för att försöka höra vad hon viskade. Med gråten i halsen formade hon orden igen. "Jag orkar inte mer." Orden fick honom att släppa henne, resa sig upp och gå därifrån. Från vardagsrummet hörde hon honom säga att han gjorde allt för henne, men att hon alltid lyckades visa sig så otacksam. I den stunden insåg det faktum att hon alltid skulle vara ensam tillsammans med honom. Deras gemensamma förhållande skulle förbli hennes ensamhet. Hennes sorg, skam, skuld. Att hon var så dum att hon inte förstod att hennes känslor och hennes mående inte hade någonting med deras förhållande att göra.

Stoppa spelreklamen

Mycket av den spelreklam som finns idag är riktad mot målgrupper, exempelvis mot barn som även är den målgruppen där spelberoende ökar mest bland. Detta är såklart ingen som helst nyhet. Det är bara att kolla på den reklam som rullar på reklamerna på TV så fattar man exakt vilka det är som den ska nå för få rull på verksamheten och tyvärr fungerar den alldeles för bra. Den reklam som ökar allra mest är den som är riktad mot barn och ungdomar och det är inte någon tillfällighet att det just är den målgruppen som ökar mest i spelberoendeproblematik.

Många av de spelbolag som exponerar sin verksamhet i form av reklam är dessutom placerade utomlands, vilket också gör det olagligt för dem att marknadsföra sig i Sverige. Ändå händer det dagligen och hela tiden och sällan är det någon som reagerar över detta. Varför ingen reagerar är dock inte så konstigt då få personer vet att det faktiskt är olagligt och få personer vet vilka spelbolag som är svenska. Skulle detta vara mer tydligt så skulle även fler personer också reagera. Man skulle även häpnas över hur få det faktiskt är som lagligt får marknadsföra sig i Sverige.

Svenska Spel och ATG är två aktörer som är svenska, det vill säga att deras huvudkontor är placerat i Sverige och spellicensen är utfärdad i Sverige. Har man inte detta så får man egentligen inte bedriva sin verksamhet i Sverige och man får heller inte marknadsföra sin verksamhet. Den är alltså olaglig. Ändå finns den överallt och hela tiden runt omkring oss vart vi än befinner oss.

Lotteriinspektionen är den myndighet som ger tillstånd till att anordna spel och lotterier och det är också till dem som man kan anmäla ett spelbolag som har sitt säte utanför Sverige och som då inte få ha verksamhet här. Detta är det inte heller så många som vet då väldigt få reklamer och spelbolag blir anmälda.

Jag vill därför uppmana alla att anmäla spelreklam som inte får verka inom Sveriges gränser så att vi kan få stopp på den olagliga verksamheten. Den som bidrar till att många barn och ungdomar idag hamnar i spelproblem och många närstående hamnar i ett medberoende.

Det går att fälla dessa spelbolag. Det handlar bara att anmäla dem så att också en fällande dom kan ske. För inte allt för länge sedan så var det ett spelbolag som blev fällda efter att vi på Spelkontroll gjorde en sådan anmälan till lotteriinspektionen, så det går verkligen. Det arbetet kommer vi heller inte att sluta med, men vi behöver även hjälp med detta och det gynnar alla i slutänden. Så upp till kamp.

Att stoppa spelreklamen är en av Spelkontrolls spelpolitiska frågor. 
Vi vill att spelreklam som riktar sig mot barn och unga ska tas bort.

Bara en gång till (Del 5)

Ensamheten. Ensamheten var den absolut svåraste kampen i den nya staden. Dessutom hjälpte det inte att den man hon nu bodde ihop med såg på henne med helt andra ögon efter aborten. Hon hade blivit tillfrågad direkt efteråt om behövde någon att prata med, men hon hade tackat nej. Problemet låg inte i själva aborten, för hon ville faktiskt inte ha barn. Det hon däremot skulle behöva prata om var omställningen med ny stad, inget att fylla dagarna med och det faktum att han försvann flera dagar i veckan för att spela poker med sina vänner, vilket han i och för sig också hade gjort tidigare fast inte i samma utsträckning som nu.

Själv åkte hon hem bara tre veckor efter flytten. Hon behövde komma hem till sin familj och sina vänner. Inte för att hon egentligen saknade sin stad, men för att ensamheten höll på att äta upp henne inifrån och ut. Hemma var hon dock noga med att inte låta någon veta att hon hade det tufft. Alldeles för mycket hade hunnit hända sedan flytten, men hon valde att le och säga att allt var bra. Hon ville inte riskera att smutskasta honom för i ärlighetens namn hade han inte gjort något fel. Det var bara hennes egna tankar som spökade. Istället berättade hon om sina planer att börja plugga som hon velat göra så länge, men aldrig kommit sig för att ta tag i eftersom hon hela tiden haft ett fast arbete och med en bra inkomst. Det hade alltid varit skälet till att hon hade svårt att släppa taget och påbörja något nytt. Nu, i och med flytten fick hon möjligheten och det var positivt.

Troligtvis var det kanske inte var den bästa tiden på året att flytta. Vintern var snart på ingång och kylan och mörkret gjorde att tiden inomhus blev bra mycket längre än tiden utomhus. Det gjorde även att det inte fanns så mycket att göra i den nya staden. Hon tvingade sig dock ut varje dag för att ta en promenad längst med den å som gick rakt genom staden. Ibland satte hon sig intill kanten av ån och bara såg på vattnet som strömmade fram med en bra fart. Hon funderade ibland på hur lång tid det var kvar innan isen skulle stilla den. Ibland satt hon där och grät tyst för sig själv, undrade vad hon hade gett sig in på. Det som skulle bli så bra kändes bara som ett enda stort misslyckande.

Det var lättare för honom att bara fortsätta med sitt liv. Det enda som hade förändrats för honom var att hon nu fanns med i bilden. Han gjorde det han brukade göra och var mest nöjd över att hon fanns där. Dessutom hade han presenterat henne för en av grannarna, ett ungt par och båda var i hennes ålder. Hon gillade dem, speciellt tjejen då hon alltid hade ett så vänligt leende när de träffades Dessutom ställde hon mycket frågor och verkade genuint intresserad. Det var mer än vad man kunde säga om hans vänner eller bekanta som de stötte på när de var ute tillsammans. Ibland kunde det vara så illa att de inte ens tittade på henne eller sa hej. Hon blev ett bihang och benämndes endast som hans tjej, aldrig vid namn för det verkade de flesta för lata för att ta reda på.

Hon försökte prata med honom om vad hon kände, men han tystade henne endast med att hon skulle ge det lite tid. Än värre var det med barnen. Den ena var i hennes hälar varenda sekund och den andra ville inte ens komma hem till dem om hon befann sig där. Och på allt detta försökte hon lappa ihop sig själv efter att hon tagit beslutet att inte föda hans barn trots den lycka han hade visat över att de var gravida. Hennes enda tröst blev de dagar när det bara var de två och de bara kunde ta hand om varandra, ta ett bad, äta en god middag och bara rå om varandra. Utan de dagarna hade hon gett upp för länge sedan.

När julen hade börjat komma närmre beslutade hon sig återigen för att åka hem. Dels för att hon behövde komma ifrån och dels för att hon fått erbjudande att arbeta extra på sin gamla arbetsplats. Till honom sa hon att hon behövde egentid och bara få rensa huvudet, vilket förvisso var sant. Hennes pappa hade erbjudit sig sängplats hos honom och hon hade tackat ja utan att blinka. Hon hade trots allt kunnat bo i sin egen lägenhet, men pappas råd och famn var det som kändes mest behövligt. Hennes pappa välkomnade henne med en varm kram och efter kvällsmiddagen och hennes ord i en uppgivenhet frågade han henne om hon inte skulle komma tillbaka hem.

Frågan landade som ett knytnävsslag i magen. Vad hon önskade att hon bara var hemma igen, bland tryggheten och värmen. Staden där hon hörde hemma var där hon var nu, inte där borta som hon nu bodde. Hon föll i tårar och lyckades inte få fram ett ord. Hennes pappa frågade igen om hon ville hem och hon nickade till svar. Tillbaka hem var det enda hon ville.