Det ingen såg

Plötsligt.
Alla känslor bara strömmade inom henne. Ville ut, berätta hur det kändes, visa hur de såg ut. Hon hade lyckats tygla dem länge, kanske alldeles för länge för att vara försent. Just nu spelade det dock ingen roll. Det gick inte att hålla tillbaka dem, så hon lät dem.

Sittandes på golvet i köket. Lyssnade på honom när han pratade om att hon måste förstå honom. Att han inte mådde bra. Hans rygg värkte och hur han bara ville få den där tiden för operation. Hon hade fått höra det där i lite mer än ett år nu. Om hon ändå bara hade en endaste värkande rygg. Hela hon värkte, varje liten del av henne och hennes själ höll redan på att förblöda. Hans ex som använde henne som en spyhink. Kastade konstant galla på henne. Även om det inte tog till en början så höll det nu på att förgöra henne. Hans son som behandlade henne som om hon vore luft. Hennes saknad till sina vänner i sin hemstad och avsaknaden av vänner i den nya fastän det gått ett år. Och på allt det, hans dåliga mående. Allt hon behövde göra för honom så att han skulle få frid i själen.

Hon då? När skulle han börja förstå henne, sätta sig in i hennes situation? Det verkade inte viktigt för honom längre hur hon mådde. Den enda gången han inte pratade om sitt eget var när han satt vid den där jävla datorn i någon pokerturnering och då var det verkligen inte läge att prata alls. Så hon lärde sig att svälja vad hon kände och hur hon egentligen mådde.

Vreden.
Allt kom ur henne, som en explosion i kroppen. Hennes kropp vred sig i smärtor där hon satt på golvet. Hon minns inte vad hon sa. Hjärnan blockade ut alla ljud. Hon minns bara hur hennes tårar forsade ner för kinderna och hur ont det gjorde inuti henne. Hur hon slog med sin hand mot väggen tills knogarna skrapades upp och hur hennes kropp krängde som om den vore redo att fly därifrån. All smärta, all sorg, all besvikelse, som om det inte fanns något stopp i henne.

Han satt där på sin stol vid köksbordet. Tittade bara på henne som om hon vore från en annan planet. Verkade inte vilja förstå eller känna. Så plötsligt en glimt av reaktion och han for upp och rusade rakt mot henne, grep tag och tryckte upp henne mot väggen. Han skrek inte, pratade med en låg hotfull ton samtidigt som han spände ögonen i henne. När han var klar, när han hade fått sagt sitt slet han tag i henne och släppte henne precis när hon tappade balansen och hon for rakt i golvet.

Det kalla golvet mot hennes kind. Det gjorde inte ont fysiskt, men smärtan inuti henne var mer än hon kunde klara av. Tårarna forsade fortfarande och hulkningarna gjorde det svårt att andas. Hon hörde sina egna hjärtslag, snabba, rädda och regelbundna. Alltså levde hon fortfarande. Och vad hon önskade att hon inte behövde leva just där, just då. Inget helvete var värt det här.

Ensamhet.
Hon vet inte hur länge hon legat där på golvet. En halvtimme, kanske flera timmar. Antagligen hade hon somnat till och vaknat av sina egna viskningar. "..orkar inte mer. Jag orkar inte..." Så kom tårarna igen och hon grät tyst för sig själv fortfarande med kinden mot golvet i köket. Vågade inte röra sig, orkade inte lyfta sin egen kropp. Den var slut, totalt tömd från all energi.

Så hans steg som närmade sig. Hon hörde honom sätta sig på golvet intill henne. Sedan hans händer som lyfte upp henne och drog kroppen mot hans famn. Vaggade henne utan att säga ett ord medan hennes läppar fortfarande formade orden "orkar inte" ljudlöst. För att vara så nära honom hade aldrig någonsin tidigare fått henne att känna sig så långt ifrån honom.

Han böjde sitt huvud fram för att försöka höra vad hon viskade. Med gråten i halsen formade hon orden igen. "Jag orkar inte mer." Orden fick honom att släppa henne, resa sig upp och gå därifrån. Från vardagsrummet hörde hon honom säga att han gjorde allt för henne, men att hon alltid lyckades visa sig så otacksam. I den stunden insåg det faktum att hon alltid skulle vara ensam tillsammans med honom. Deras gemensamma förhållande skulle förbli hennes ensamhet. Hennes sorg, skam, skuld. Att hon var så dum att hon inte förstod att hennes känslor och hennes mående inte hade någonting med deras förhållande att göra.