Bara en gång till (Del 13)

Hon kom hem sent från skolan en kväll. Arbetat på studentcentrum med ett inlämningsarbete. Hela hennes kropp värkte av utmattning och helst av allt ville hon bara lägga sig i sängen och sova en vecka. Hennes utmattning gjorde att hon inte märkte att det var tyst och mörkt i lägenheten. Vanligtvis brukade han sitta i flera pokerturneringar samtidigt vid den här tiden, men inte ikväll tydligen. Hon gick ut i köket och drack lite vatten och vidare genom vardagsrummet för att ta sig till sovrummet. Mitt framför soffan tvärstannade hon och vände sig mot den. Ljuset från fönstret bakom henne visade hans siluett där han satt i soffan. Hon drog efter andan och tog ett par steg bakåt när hon förstod vad det var hon såg.

Helt tyst satt han där och de tittade rakt på varandra. Han hade något i handen som hon inte kunde se vad det var. Hon sa hej till honom tyst, men han svarade inte. Fortsatte att bara titta på henne med en blick som hon inte visste om den betydde att han var arg eller ledsen. Försiktigt gick hon fram till honom och satte sig bredvid i soffan och sneglade mot hans hand igen. Den var knuten runt hemtelefonen. När han såg vad det var hon tittade på sa han med dov ton att hon fick ett samtal förut, när hon varit borta. Han flyttade sig ifrån henne och hon frågade vem samtalet var ifrån.

En gemensam vän till henne och hennes bästa vän hade ringt för att fråga hur hon hade det, men han hade tagit det som att det var en kille som hon hade vid sidan av honom. I mer än en timme fick hon försöka förklara vem det var som hade ringt och att det inte var någon som hon hade någon sexuell relation med, men han trodde inte på henne och kallade henne för alla nedsättande ord han kunde. Hon grät och tog hans hand och bad honom att lita på henne, att det hon sa var sant, men hade bestämt sig för att hans sanning var den rätta. Hon hade ett förhållande bakom hans rygg.

Hon satte sig närmre honom och tog hans hand. Snyftade bad hon honom snällt att tro på det hon sa. Hennes gest fick honom att tvärt resa sig upp och kastade telefonen på henne. Den träffade henne i tinningen med en smäll som fick henne att tystna. Han skrek något åt henne som fick hennes förtvivlan att förvandlas till ilska. Hur länge skulle hon behöva stå ut med att bara ta en massa skit för saker hon inte hade gjort? Hon tog upp telefonen som landat på golvet och kastade den tillbaka på honom och med full kraft skrek hon rakt ut. "Din jävla idiot!"

I flera veckor efter hennes ord fick hon be om ursäkt för vad hon hade sagt. Han hade kunnat glömma hennes ord om hon inte hade lagt till en svordom. Den hade, enligt honom, gett hennes ord en större mening, som att det var något hon faktiskt tycker. Nu kunde han förlåta hennes utspel, men han skulle absolut inte glömma vad hon hade kallat honom. I hans ögon hade hon sjunkit lägre än vad hans egna barn skulle kunna göra när de var arga och sa dumma saker de egentligen inte menade. Då satt hon ändå på sina knän framför honom där han satt i sin fåtölj och bad om hans förlåtelse för vad hon hade sagt den där gången, för över en månad sedan.

De gled allt mer ifrån varandra. Deras gemensamma terapi blev ett skämt där de satt tillsammans med sina falska leenden och berättade att de skulle försöka rädda sitt förhållande genom att flytta isär ett tag. Det var hans idé och hon hade inte orkar säga emot. Hon var den som skulle flytta ut och istället bo i en studentlägenhet. Han skulle bo kvar för att det inte skulle bli så bökigt med att flytta deras saker fram och tillbaka. De hade planerat allt så bra. Hon skulle ta hans gamla saker och han skulle behålla de saker som var hennes och deras gemensamma möbler. Deras terapeut tittade på dem misstänksamt, men sa ändå att hon litade på att de hade tänkt igenom allt.

Någon vecka senare hade hon skrivit på ett kontrakt för en lägenhet. De hjälptes åt att flytta på sakerna och innan de flyttade isär på riktigt gick de på en fest tillsammans och lekte det perfekta paret en sista gång. Hans bror och hans nya flickvän hade bjudit in till en fest. Hela kvällen bestod i att vara så långt ifrån varandra som möjligt när de inte orkade hålla uppe den där perfektionen de försökte leva upp till, men som försvann ju mer alkohol de fick i sig. För det mesta satt hon ute på verandan och rökte tillsammans med några andra. Hennes fejkade skratt fick ett abrupt slut när en av tjejerna kom ut och frågade henne om de stämde att han och hon inte längre var ett par. När hon svarade att de var det, men bara skulle flytta isär ett tag tittade den främmande tjejen på henne med en frågande min och svarade att det inte var han sagt precis. Hans ord var att han nu var fri att göra vad han ville med vem han ville. Hans ord till henne kvällen innan var att han ville att de skulle hitta tillbaka till varandra och hon hade litat på hans ord. Hur kunde hon vara så blåögd?

Nu sparkar vi igång hösten

I och med att hösten är här på riktigt så är det även dags att sparka igång med en massa aktiviteter på Spelkontroll. Både för riksförbundet - RISK och för lokalföreningarna. Nedan följer de event och aktiviteter som är på gång det närmaste.

Spelkontroll Stockholm:
Föreningen kommer att kick-starta hösten med att arrangera ett dialogmöte med aktörer från ideell, offentlig och privat sektor för att nå ut med att vi finns. Vi ska även se över ett samarbete med en gymnasieskola för att arrangera ett tryggt lan, ett RISKfyllt lan. Föreningsmöte är planerat till senare under hösten.

Spelkontroll Göteborg:
Föreningsmöte den 26 september. De kommer att möta upp Spelkontroll Örebro i hemstaden. Det blir en heldag för den som vill där vi träffas, chillar och äter gott. För den som sedan är sugen på en kväll på Liseberg hakar på Spelkontroll Örebro. Uppsamling sker på Kungsportsplatsen 13:30.

Spelkontroll Örebro:
Föreningsmöte den 26 september. De kommer att åka ner och hälsa på Spelkontroll Göteborg. Tanken är att det blir en heldag, där vi träffas, chillar och äter gott. Vill man så finns det möjlighet till en helkväll på Liseberg efter det. Avfärd mot Göteborg sker 09:00 och beräknad hemfärd är 22:00.

Riksförbundet - RISK:
Förbundsråd som hålls den 9-11 oktober i Borås. Där kommer vi att prata om RISK tre spelpolitiska frågor, varför RISK som organisation finns, vad som är viktigt nu och vad vi ska göra i framtiden. Passar den som är engagerad inom ramen för Riksförbundet Spelkontroll (RISK) eller har intresse för att bli det. Vill man närvara så går man till anmälan här.

Ingen av aktiviteterna kräver att man är betalande medlem för att få vara med.
För mer information kring våra aktiviteter så tar man kontakt med någon av följande personer här.

När allt förändras

En låt, två olika betydelser.
Vi sjöng den lika högt tillsammans.
Dansade tillsammans tätt ihop.
Men våra drömmar var så olika.
Med en lögn om att vi fanns för varandra.
Vi slutade vara vi långt innan vi sjöng den.
Långt innan vi dansade tillsammans, men ensamma.

Bara en gång till (Del 12)

Hon ville inte var hemma. Att vara hemma var detsamma som att behöva handskas med all smärta och hon orkade inte. Hon gjorde vad hon blev tillsagd att göra, men det var det. Ett tomrum hade börjat flytta in i henne. De bredde ut sig och tog plats och hon orkade inte göra något för att försöka hindra det. Hon hade själv satt sig i den här situationen. Hon hade sig själv att skylla. Ingen visste hur hon hade det för skammen gjorde att hon satte på sig ett leende varje gång hon klev utanför deras ytterdörr. När hennes vänner och familj frågade så var allt bra. Över telefon var det lätt att ljuga och dessutom gjorde det henne glad att höra deras röster.

Hennes enda glädje var några få personer från skolan som hon hade börjat lära känna. Och så barnen. Även det äldsta hade nu börjat acceptera henne och började till och med ty sig till henne. De var hennes räddning om helgerna när hon inte kunde fly till skolan, studentcentrum eller hem till Göteborg. Hon kom dem nära och höll dem nära. Nu hade hon även fått ett till flyktställe då hennes nyfunna vänner från skolan hade frågat om hon ville vara med i stans revy. Musiken som hon saknat så mycket och hon slapp att vara hemma några timmar till om veckorna.

Hemma. Deras hem var en mörk plats. Hans arbetsplats med ett jobb han skötte uselt när man kollade på kontoutdragen. Ibland kom det in pengar, mycket pengar, men de försvann oftast lika snabbt. Förutom det så var det ganska tomt. Inkassobrev i både hennes och hans namn. Hon var så van vid dem nu att de knappt bekom henne. Öppnade de inte ens, istället placerades de tillsammans med de andra på köksbordet och sorterades först när hon satt med alla andra räkningar i slutet av månaden. De var de andra breven som istället fick hjärtat att stanna, kronofogden. Hennes mors ord ekade varje gång i hennes huvud när hon såg dem, "Hamna inte hos kronofogden för då är ditt liv över.". Än så länge var de bara i hans namn, hans problem. Allt annat var hennes problem så det fick bli hans. 

De gick på sina mötet hon terapeuten precis som vanligt. Jobbade på saker tillsammans där, men aldrig hemma. De pratade om framsteg som aldrig hade skett och om hennes väntan på att få komma till kuratorn och prata själv, det enda samtalsämne som ärligt fick henne på lite bättre humör. Hon ville så gärna att det skulle bli bra mellan dem, men hon kunde inte göra det själv. Han lät henne inte ens att ta på honom längre. Alltid med en massa ursäkter och när hon försökte närma sig honom fysiskt så backade han eller tog bort henne händer, som hon bar på en smittsam sjukdom. Hur skulle de någonsin kunna komma varandra närmre?

Det värsta slaget i magen var när han bad terapeuten om att få gå tidigare för han hade en turnering som han behövde vara med på. I den stunden insåg hon att deras arbete tillsammans inte var viktigt för honom. Eller snarare, han såg inte att de behövde arbeta på någonting tillsammans. Det var hon som var sjuk och behövde prata, enligt honom, inte han. Han var fullt upptagen med att ta hand om deras ekonomi eftersom hon inte verkade bry sig om det. Att han satt där försummade honom bara tid och pengar, vilket han var noga med att tala om för henne också. Lek du med dina vänner eller fixa med din utbildning som ändå inte ger någonting, brukade han säga. Det var de snälla orden. Och hon var glad när de bara var ord. Vredesutbrotten var värre. När som helst och utan förvarning kunde han bli vansinnigt arg. Till synes för ingenting. Ett felaktigt ord och en glasflaska med olivolja kunde komma mot henne för att krossas i diskstället. För att rädda ansiktet från glassplitter fick hon gömma ansiktet med sina armar och händer.

Allt oftare önskade hon att lämna honom var ett alternativ, men vad skulle hon göra? Hon kunde inte flytta hem igen. Hennes bostad var överlåten och arbete hade hon inget. Lämna skolan kunde hon inte göra för hon var snart klar med studierna och kunde snart söka till universitetet. Revyn kunde hon inte heller lämna. Hon hade sagt att hon skulle vara med, hon ville också vara med och dessutom kunde hon inte svika sina nyvunna vänner. Han skulle inte klara sig utan henne, utan henne hade han ingen inkomst alls. Och i grund och botten så brydde hon sig om honom även om inte han kände likadant för henne. Trots att han behandlade henne illa så älskade hon honom. Så hon stannade kvar. Hos honom, i mörkret. Hon välkomnade tomrummet som flyttade in i henne. Utan honom blev hon ingenting. Ett skal utan eget innehåll som han kunde fylla med skiten som han kastade på henne.

Söka hjälp är tecken på styrka

Det finns idag alldeles för många människor som lever med psykisk ohälsa. Något som är extremt tabubelagt att prata om, konstigt nog. Med konstigt så menar jag att det är märkligt med tanke på hur många det är jag har mött på min väg och ändå vågar vi inte prata om det mer offentligt än vad vi gör. Av den anledning så vågar vi allt som oftast heller inte söka hjälp för det. Och jag vet att det är tungt och att man ofta får kämpa för sin egen hälsa, men jag vänder mig inte till er som faktiskt försöker. Jag vänder mig till dem som inte vågar söka hjälp.

Generellt sätt är det ett nederlag att erkänna att man inte mår bra psykiskt. Man blir satt i ett fack och kan anses vara ostabil och konstig. Rädslan över att människor i en närhet kommer att ta avstånd blir stor och ordet psykolog känns så fasansfullt läskigt. Man kanske till och med blir stämplad som knäpp och att man inte duger för någonting. Och ja, risken finns att allt det där slår in. Men. Sanningen är den att om man inte vågar tänka bort allt det där och söker hjälp så är risken precis lika stor ändå, för du kommer inte att bli bättre av att inte söka hjälp. Du kommer att insjukna ännu djupare. Eller så kommer det slå till längre fram i livet om man för ett tag lyckas gömma undan hjärnspökena för en tid.

Att söka hjälp är ett tecken på styrka, inte svaghet. Det är stort att ta klivet och våga. Och du gör dig själv en så otroligt stor tjänst. Att söka hjälp ger dig möjlighet att komma tillbaka till ditt liv utan psykisk ohälsa, utan dina begränsningar. Tillbaka till där du en gång var när du mådde bra. Det kan ta lång tid, men det är så sjukt värt det. Och glöm inte att det tog lång tid för dig att hamna i ditt sjukdomstillstånd med psykisk ohälsa. Det hände inte på en dag, så det är okej att det tar lång tid att komma tillbaka.

Sök hjälp.
Få ur dig allt.
Bygg upp dig själv.
Blicka framåt.
Må bra.

Forskningen är viktig

Tänkvärd artikel är helt klart denna. Kort, men den väcker känslor i mig som jag så mycket kan känna igen. Det gick inte en dag utan att jag kunde känna mig som en surkärring. Gnällde, klagade och var aldrig riktigt nöjd med någonting. Men sanningen är den att jag var nöjd i ytterst små perioder. När det jag sa gick fram och de få dagar som det såg ut att vända.

Mitt gnällande, klagande handlade egentligen inte om att jag var en surkärring, utan att jag faktiskt brydde mig och var orolig. Tillvaron var inte normal. Det var ett sjukt beteende som präglade tillvaron och som i slutänden också gjorde mig så otroligt sjuk. Allt gick så fort och jag hann aldrig se när det var försent. Det smärtar mig att man uppfattas som en surkärring när det man enda man gör är att kämpa som ett djur för att fixa, laga och ställa till rätta. Detta av ren kärlek för den beroendesjuke.

Det visar också hur viktig forskningen kring medberoende är. Det är helt sjukt att det seriöst finns människor som anser att det inte är ett sjukdomstillstånd. Dessa personer skulle behöva leva en vecka i mitt dåvarande liv när det var som absolut värst. Det finns inga tvivel om att jag blev både fysiskt och psykiskt sjuk av det jag var med om. Och jag är en av dem som kommer att fortsätta min kamp för att forskningen ska gå framåt. Det är viktigt för mig och det är definitivt viktigt för dem som lever mitt i sitt medberoende och de som kommer efter det.