Bara en gång till (Del 21)

Hon vet inte hur länge hon legat där på golvet. En halvtimme, kanske flera timmar. Antagligen hade hon somnat till och vaknat av sina egna viskningar. "..orkar inte mer. Jag orkar inte..." Så kom tårarna igen och hon grät tyst för sig själv fortfarande med kinden mot golvet i köket. Vågade inte röra sig, orkade inte lyfta sin egen kropp. Den var slut, totalt tömd från all energi. Så hans steg som närmade sig. Hon hörde honom sätta sig på golvet intill henne. Sedan hans händer som lyfte upp henne och drog kroppen mot hans famn. Vaggade henne utan att säga ett ord medan hennes läppar fortfarande formade orden "orkar inte" ljudlöst. För att vara så nära honom hade aldrig någonsin tidigare fått henne att känna sig så långt ifrån honom.

Han böjde sitt huvud fram för att försöka höra vad hon viskade. Med gråten i halsen formade hon orden igen. "Jag orkar inte mer." Orden fick honom att släppa henne, resa sig upp och gå därifrån. Från vardagsrummet hörde hon honom säga att han gjorde allt för henne, men att hon alltid lyckades visa sig så otacksam. I den stunden insåg hon att hon alltid skulle vara ensam tillsammans med honom. Deras gemensamma förhållande skulle förbli hennes ensamhet. Hennes sorg, skam, skuld. Att hon var så dum att hon inte förstod att hennes känslor och hennes mående inte hade någonting med deras förhållande att göra.

Någon vecka senare var de på en nyårsfest tillsammans med hennes revykollegor. De fick som uppdrag att ringa in det nya året. Med ett leende på sina läppar stod hon på en scen med höjt glas och räknade ner. Ner till vadå? Helvetet, tänkte hon för sig själv. Direkt efter mötte hon upp honom som stod nedanför med ett eget glas. Endast för syns skull kysste hon honom, log tindrande och sa gott nytt år. När artigheterna blivit tillräckligt många för att vara godkände gick hon raka vägen till toaletten för att kräkas.

Hennes kärlek till honom hade dött. Fullkomligt dött samma dag som han berättat att han tänkte flytta och inte brydde sig om hon följde med eller inte. Han visste att hon inte hade någonting kvar i sin hemstad och han visste att hon hade ljugit om allt kring deras situation till alla. Dessutom var hon mitt uppe i sina studier på universitetet. Det var inte bara för henne att flytta tillbaka och han visste det. Och hur skulle hon kunna förklara för sina vänner och familj? Hon visste inte ens om de skulle ta emot henne igen. Allt hon gjort hade hon gjort för deras skull, för honom, så att han skulle må bra och slippa tappa ansiktet. Vad fick hon tillbaka? Hon kunde knappt se på honom längre för han gjorde henne illamående. Och värst av allt. Att inte kunna se sig själv i spegeln.

Hon flyttade med för barnens skull. Allt var för barnens skull. Hon skulle aldrig kunna förmå sig att lämna dem nu. De hade det tufft under en period och hon visste att hennes närvaro var en av deras få trygga punkter just nu. Hon kunde svika sig själv. Övat hade hon redan gjort i flera år, men hon skulle aldrig kunna svika barnen. Hon fanns hos dem hela tiden och när de var hemma hos dem hjälpte hon till med allt de bad om. Så länge hon hade dem nära så rörde han henne inte. Knappt ens ett nedvärderande ord.

I den nya staden fick han ett jobb på en spelbutik. Resultatet blev såklart att han spelade hela tiden. Hon valde att blunda för hon orkade inte längre bry sig. Deras ekonomi var totalt körd i botten och lånen blev fler, men hon visste att om hon nämnde det så gick det illa för henne. Hon var så tom inuti att hon inte orkade att säga nej. Orkade inte stå upp för sig själv. Hon var ingenting, en produkt av honom. Gick något fel så gav han sig på henne, men inte ens då orkade hon säga ifrån. Inte ens när han drog hennes huvud så hårt mot en dörrkarm att hon var tvungen att sy två stygn sa hon ifrån. Istället åkte hon dagen efter iväg till universitet med ett leende för att sedan sitta hela eftermiddagen och kvällen på studentcentrum tillsammans med sin vän och pluggat, utan att yttra ett ord.

Ingenting spelade någon roll. Deras kontakt med den gemensamma terapeuten hade upphört i och med deras flytt och till sin psykolog slutade hon bara gå till. Hon skulle ändå inte kunna prata om vad som hände i hennes liv, livrädd över hur han skulle reagera. Det var lättare att lägga skulden på sig själv. Hon hade försatt sig i den här situationen. Hon visste inte hur hon skulle ta sig ur. Hon visste inte ens om det var värt det eller om hon var stark nog. Det var lättare att bara flyta med i en värld där hon blev tillsagd vad hon skulle göra och fly till universitetet eller studentcentrum när det blev för tungt att andas. För barnens skull fanns hon. För barnens skull tog hon skiten.

Se klart

Den vackraste människan för mig.

Som du alltid har varit.

Oavsett hur du varit eller behandlat mig.

Alltid dyrkat dig.

Älskat dig.

Livet är så skimrande vackert här.

Som i en evig dimma.

Oberoende hur skrämmande verkligheten är.

Alltid leende ögon.

Glada skratt.

Dagen man vaknar upp så plötslig.

Ser vem man har framför sig.

Ser verkligheten för det den är.

Våga ta klivet ut är lång.

Ovant och nytt.

Livet gör det tungt att andas på egen hand.

Kvävande och otrygg.

Måste finna vägen ut för att rädda sig själv.

Det enda man har.

Sitt jag.

Den vackra människan finns inte mer.

Kanske aldrig funnits.

En verklighet som var förvrängd från början.

Egentligen ful.

Inuti.

Nytt år i lokalföreningarna

Tänkte att ni skulle få veta lite vad som händer i våra lokalföreningar så här nu när ett nytt år har börjat och vi är fulla med ny energi. Alla föreningarna är förvisso just nu fortfarande i planeringsstadier inför våren, men håll utkik så att du inte missar något. På föreningsmöten finns inga krav på att du ska vara medlem för att få delta.

Spelkontroll Stockholm:
Planerar för fullt inför hela vårterminen. Bland annat så kommer en träff med en före detta säkerhetschef som jobbar på casino cosmopol. Han kommer att bjudas in som gäst på första föreningsmötet. För närmre information om när det blir så håller man koll på Spelkontroll Stockholms facebooksida.

Spelkontroll Göteborg:
Föreningen är fortfarande i planeringsstadiet. Föreningsmöten kommer att ske mer spontant och kommer inte att bokas upp långt i förväg. Är man med i deras facebooksida så har man full koll på när och var nästa träff sker. En spontan fika med ett gött gäng är ett mysig avbrott i vardagen.

Spelkontroll Örebro:
Här dunkades det in ett föreningsmöte första helgen i januari och nästa föreningsmöte planeras till första helgen i februari. Det kommer att bli en spelkväll med brädspel. En repris från årets första föreningsmöte efter som det blev så lyckat. För mer information så håller man koll på deras facebooksida.

Känns det lite läskigt att bara dyka upp så kontakta någon av följande personer: Klicka här

Bara en gång till (Del 20)

Det värsta med hela deras situation var egentligen inte att de hade delade meningar kring hur illa det var, utan att hon inte tilläts ha en åsikt om det. Hon upplevde många gånger att hon inte fick ifrågasätta eller säga ifrån alls. Hon skulle bara acceptera och tycka att allt var okej. Gjorde hon inte det så blev det konsekvenser. Oftast var deras liv mycket bättre när hans barn var hos dem, men allt oftare brydde han inte ens om att de var där. Hon fick höra hans åsikter om henne i alla fall. Han gick aldrig på henne fysiskt när de var i närheten så hon såg till att ha dem nära så ofta hon kunde. De blev hennes skyddsmur genom att hon höll dem nära sig och som tack för att hon alltid fanns för dem så fick hon deras kärlek. Relationen med barnen var det bästa hon hade, de blev hennes allt när hon knappt visste vem hon själv var.

Hon ville så gärna få honom att förstå, få honom att se vad hans behandling gjorde mot henne. Däremot visste hon inte hur hon skulle göra. Hon var för svag i sig själv för att lämna honom och dessutom visste hon inte om det var en smart lösning när allt de betalade för stod på henne och lånen han tagit i hennes namn kedjade fast henne vid hans handled. Hon blev beroende av honom. Sedan var det såklart relationen till barnen. Det absolut värsta med tanken att lämna honom var att hon inte skulle få lov att träffa barnen igen.

Tillfället att säga hur hon kände fick hon under en av deras dagar. Hennes egen hade varit tung och sängen hade varit hennes närmsta vän alldeles för många timmar den dagen. Hon var ledsen och nerstämd, men hade hela tiden försäkrat honom om att hon ville äta middag med honom och hitta på någonting tillsammans. När klockan närmade sig sex på kvällen hörde hon honom gå ut i köket för att påbörja maten, vilket fick henne att gå upp. Långsamt tog hon på sig kläderna och tänkte igenom ordval och vilket tonfall hon skulle ha sedan gick hon ut i köket för att hjälpa honom. Han tittade på henne där hon stod lutad mot skafferiet, log och försäkrade henne om att han hade koll på läget. Hon log tillbaka. En bra dag, Han har en bra dag, tänkte hon för sig själv. Hennes kropp slappnade av och hon lät sin kropp glida ner mot golvet och där blev hon sittandes och lekte med telefonsladden. Försökte hitta ingången, försökte hitta de rätta orden.

Han stängde av spisen och satte sig vid köksbordet mittemot henne. Jag behöver berätta en sak, sa han. Hon stannade upp i sina tankar och tittade upp på honom. Han berättade att han bestämt sig för att flytta från den stad de bodde i just nu och flytta till samma stad som barnen. Att han har tänkt på det länge, från när de två hade pratat om att flytta till en helt annan stad. Han hade funderat sedan dess och kommit fram att han inte ville det, utan istället flytta till barnen. Det susade i hennes öron. Ännu ett löfte som han valde att bryta. Han avslutade det han ville ha sagt med att säga att han inte skulle ändra sig och att hon inte behövde följa med om hon inte ville.

Alla känslor bara strömmade inom henne. Ville ut, berätta hur det kändes, visa hur de såg ut. Hon hade lyckats tygla dem länge, kanske alldeles för länge för att vara försent. Just nu spelade det dock ingen roll. Det gick inte att hålla tillbaka dem, så hon lät dem. Allt kom ur henne, som en explosion i kroppen. Hennes kropp vred sig i smärtor där hon satt på golvet. Hon minns inte vad hon sa. Hjärnan blockade ut alla ljud. Hon minns bara hur hennes tårar forsade ner för kinderna och hur ont det gjorde inuti henne. Hur hon slog med sin knutna hand mot golvet tills knogarna skrapades upp och hur hennes kropp krängde som om den vore redo att fly därifrån. All smärta, all sorg, all besvikelse, som om det inte fanns något stopp i henne.

Han satt där på sin stol vid köksbordet. Tittade bara på henne som om hon vore från en annan planet. Verkade inte vilja förstå eller känna. Så plötsligt en glimt av reaktion och han for upp och rusade rakt mot henne, grep tag och tryckte upp henne mot väggen. Han skrek inte utan pratade med en låg hotfull ton samtidigt som han spände ögonen i henne. Hans händer hade ett fast grepp om hennes hals och hon kunde inte andas. När han var klar, när han hade fått sagt sitt slet han tag i henne och släppte henne precis när hon tappade balansen och hon for rakt i golvet. Det kalla golvet träffade hennes kind. Det gjorde inte ont fysiskt, men smärtan inuti henne var mer än hon kunde klara av. Tårarna forsade fortfarande och hulkningarna gjorde det fortsatt svårt att andas. Hon hörde sina egna hjärtslag, snabba, rädda och regelbundna. Alltså levde hon fortfarande. Vad hon önskade att hon inte behövde leva längre. Just där, just då. Inget helvete var värt det här.

Syna korten

Syna korten handlar om ett projekt som startades upp i Göteborg och följer ett projekt med förebyggande arbete. Arbetet handlar om en självhjälpsgrupp och stödarbete för ungdomar med spelproblem, något som ökar för varje år. Per Binde är författaren som har följt Syna korten och med denna bok beskriver och analyserar deras arbete, samt ger en god inblick i hur en självhjälpsgrupp fungerar. Det är en fantastisk bok som väcker tankar, idéer och inspiration.

Få ut det i text

Det kan vara svårt att prata om det man är med om eller har varit med om. Att blotta sig för någon är en stor sak. Viktigt är dock att tänka på är man inte bör hålla inne med saker. Vi mår allt som oftast sämre av det. Någon gång måste vi ta itu med det.

En sak som jag gjorde både när jag inte hade någon att prata med och även när jag började bearbeta det jag varit med om är att jag skrev. Jag skrev extremt mycket för att få ur mig allt. Allt vad jag kände, mina egna reflektioner och vad jag skulle vilja säga till vissa personer. Min serie är en del av en sådan sak, dikterna en annan. Det har hjälpt mig så otroligt mycket. Istället för att låta allt mala runt i mitt huvud och i min kropp så satte jag ord på det jag upplevt och det har varit en enorm vinst för mig. Det kan även vara bra när man har någon att prata med såklart. Istället för att bygga på en känsla av att man lägger över alla sina problem på någon annan så kan skrivandet bli ett komplement. Personligen har jag haft lättare att släppa och gå vidare när jag har fått skriva, fått ur mig allt som gjort ont genom text.

För länge sedan och av en helt annan anledning så fick jag ett tips om att skriva ett personligt brev till den person som sårat mig och fått mig att må dåligt. Det är faktiskt väldigt bra om man inte har möjligheten eller av andra orsaker inte kan eller vill ta det med personen ansikte mot ansikte. Tanken med det är inte att man ska skicka det till personen, utan för att man ska få sagt att man vill säga för att kunna gå vidare. Om man sedan väljer att skicka det eller inte är helt upp till var och en. Kanske mår man bäst av det. Kanske mår man bäst av att bara kasta det direkt efter att man skrivit det.

Testa att skriva av er. Det är fantastiskt befriande.