Bara en gång till (Del 11)

Inne hos terapeuten. De hade fått som uppgift att skriva ner vad de uppskattade hos varandra och vad de inte uppskattade. Hon hade med all kraft som fanns i hennes precis lyckats ta sig igenom sina listor. Vek ihop sitt papper med skakiga händer och sneglade nervöst åt hans håll för att säkerställa hur arg han var. Han tittade rakt fram utan att röra en min. Blicken var fäst mot tavlan där alla hennes ord om honom fanns blottade och utsmetade, som om hon gjort något förbjudet. En sjuk människas så kallade sanning.

Så var det hans tur. Han rabblade alla orden han satt som inte uppskattade hos henne som om de vore en enda mening. Lat, ohjälpsam, trött, slö. Hon klarar ju inte ens av att dammsuga om det ens är hennes enda uppgift för dagen, tillade han. Det susade i hennes öron och hon var tvungen att blunda för att inte börja gråta. Varje dag dammsög hon. Hela dagarna igenom, men det var bara det att hon inte klarade av att ta sig upp från sängen. När kvällen väl kom var hon så slut av uppgiften att hon somnade och lovade sig själv att ta tag i det nästa dag. Dagen efter var det samma sak, om och om igen. Samma sak. Det eviga dammsugandet, men golven blev aldrig städade. Tårarna trängde sig ut och hon var tvungen att sänka huvudet framåt för att försöka dölja det.

En näsduk sträcktes fram till henne. Jag tror vi stannar här en stund, sa terapeuten. Hon satt fortfarande med huvudet nedböjt och grät tyst. Han fortsatte och berättade om den nya regeln han hade satt upp i deras hem kring matlagning och diskning. Hon hade alltid varit den som lagade maten och han den som skötte diskningen. Den nya regeln innebar att om hon inte lagade mat och han istället blev tvungen att köpa hämtmat och äta hemma så fick hon stå för diskningen, som ett straff för att hon inte lagade mat. Det blev tyst en stund i rummet tills dess att terapeuten bröt den med en fråga. Vad händer om du inte diskar en dag? Han harklade sig och famlade efter orden och det märktes direkt att han inte hade tänkt igenom den delen. Stammande svarade han att han skulle få mer att diska nästa dag. Det låter inte helt rättvist, svarade terapeuten. Svaret fick henne att känna en ny styrka. Någon annan sa det hon hela tiden tänkt, men inte vågat säga.

Terapeuten fortsatte med att likna hennes situation med att försöka bestiga ett berg. Ett berg hon varje dag kämpade för att ta sig uppför. Varje dag är det samtidigt personer som står på andra sidan av berget och lyfter upp det lite i taget från det hållet. Med andra ord så blev berget brantare för varje dag och tillslut skulle det falla över henne. Liknelsen fick henne att brista i gråt för det var verkligen precis så hon kände. För varje gång han belastade henne med ännu en uppgift så blev dagarna svårare att ta sig igenom. Hela hennes kropp värkte, utan att egentligen göra ont och när dagen var över så kändes det som att hon sprungit ett maraton. Ändå hade hon spenderat dagen i sängen, förutom de korta stunder hon klarade av att ta sig till skolan eller spela poker för honom på den andra datorn. De sista gjorde hon endast för fridens skull. Hon orkade inte höra ännu en gång att hon var värdelös eller att hon inte försökte hjälpa honom så att de kunde ha en dräglig ekonomi.

De gick hem från mötet med terapeuten under tystnad. Hon gick fortfarande med huvudet böjt framåt för att förhindra att visa för människor de mötte att hon hade gråtit. I sin ficka höll hon handen runt ett visitkort hon hade fått. På det stod numret till en kurator så att hon kunde få prata med någon enskilt om sin depression. Hon hade blivit lovad att få hjälp om hon inte själv skulle orka att ringa och det stärkte henne att veta att någon kunde göra det för henne. Om hon inte var stark nog. Hela vägen höll hon handen runt kortet som om det vore hennes dyraste ägodel.

Han stannade till för att prata med någon de mött på vägen, men hon brydde sig inte om att stanna tillsammans med honom. Ingen brydde sig om vem hon var ändå. Han gjorde heller ingen ansats till att försöka få henne att vänta. Istället gick hon raka vägen hem och utan att ta av sig skorna fortsatte hon mot sovrummet och lade sig i sängen och somnade. Några korta stunder vaknade hon till. Första gången var när han kom in och tog av henne skorna och lade en filt över henne. Andra gången när han ställde in några mackor till henne som förblev orörda. Tredje gången när hon hörde hans bror skratta åt någonting han sa, de hade besök. Fjärde gången när han åter kom in och försökte få med henne till köket för att äta, men hon skakade bara på huvudet och somnade om. Femte gången lade han sig bredvid henne och smekte med sin hand på hennes rygg. Du behöver äta, sa han. Du har legat här inne i två dygn nu.

Tro inte att du är någon

Tänk rätt, gör rätt.
Stå rakt, fortsätt le.
Vänd om, kom tillbaka.
Säg inget, andas inte.
Sitt ner, stå upp.
Lyssna noga, rör inte.
Kom närmre, försvinn.
Gör om, gör bättre.
Du kommer aldrig någonsin förstå mig.

Du gör fel.
Du är korkad.
Du säger fel.
Du är sjuk.
Du är ful.
Du är i vägen.
Va bara helt perfekt för helvete.

Förbud är inte rätt väg

Vi alla vet hur det fungerar med att sätta förbud mot diverse saker i sin barnuppfostran. Vi har alla varit barn och många har även egna erfarenheter av att sätta gränser genom förbud för barn. Det går allt som oftast inte så bra i och med att det som är förbjudet också blir det som är mest intressant. Att säga till ett barn att den inte får göra något är det samma som att be barnet göra det motsatta. Om man däremot vänder på det och gör det tillåtet tillsammans med att prata om riskerna gör att man kan skapa ett ansvar hos barnet. Självklart ska det fortfarande finnas gränser, men förbud skapar snarare en vilja till att bryta dessa än det motsatta.

Att arbeta förebyggande överallt där barnen vistas skapar en bra miljö. Självklart ska man få spela, men vi behöver hela tiden arbeta med att öppna medvetandet om vad som kan hända om man inte har ett sunt förhållningssätt till sitt spelande. Speciellt i de yngre åldrarna för det är där man sättet grundstenarna till vad som händer i sedan.

Det är heller ingen hemlighet att de flesta som hamnar i ett spelberoende är just unga personer. Om vi redan hemma kan prata om spelande med barnen tillsammans med att skola och eventuell fritidsgård håller det levande även där så har vi kommit oerhört långt, men för detta så krävs såklart kunskap. En kunskap som är så avgörande och viktig för våra barn och ungdomar.

Att stärka arbetet med att förebygga spelproblem är en av Spelkontrolls spelpolitiska frågor. Detta med särskilt fokus på barn, ungdomar och unga vuxna.

Bara en gång till (Del 10)

Tillbaka vid skolbänken satt hon med en helt fantastisk resa i tankarna. Hon hade svårt att koncentrera sig eftersom hans varma leende återkom i hennes huvud gång på gång. De hade varit som nyförälskade i två veckor, pratat om framtiden och vad de hade för planer. Han lovade att dra ner på pokerspelandet, gå tillbaka till att lägga undan ett litet belopp som blev hans kapital, precis som det hade varit innan deras ekonomi blev ett kaos. De var synkade och i samförstånd. Tillsammans skulle de prata om allt med deras terapeut. Hon hade också lovat honom att släppa taget om sin lägenhet i sin stad som hon fortfarande hyrde ut i andrahand. Han behövde det att känna att hon fanns där, hos honom, på riktigt.

Nästan ett år som sambos i hans stad åkte hon hem för att ordna med alla papper. Hennes lägenhet skrev över på hennes kompis som bodde där nu och med det så släppte hon taget om det enda hon kunde vara säker på, att hon kunde ta sig hem utan problem. Alla hennes saker packades ner för att transporteras till dit hon nu bodde, där han var. Hon gav efter för hans kärlek och hans ord. Det skulle bli så bra bara de kunde gå tillbaka till att lita på varandra och hon ville inte vara den som förstörde. Definitivt inte med tanke på att det var hon som hela tiden önskat att det skulle bli bra igen.

Deras liv fortsatte i samma anda. Han fanns där för henne och hon fanns där för honom. Poker spelades, precis som han hade lovat, främst i lokalen tillsammans med de andra grabbarna. Hon började plugga hemma mer och mer eftersom datorn var tillgänglig för henne. De åt mat tillsammans, sov tillsammans och hade bra samtal hos deras terapeut, så bra att de faktiskt funderade på att sluta gå dit. Hela deras liv bara svängde runt och ibland kändes det alldeles för bra för att vara sant. Det gick för lätt på något vis, men hon inbillade sig att resan tillsammans gav dem tid att reflektera över hur de egentligen hade det och hur de kunde ha det.

För bra för att vara sant. Antagligen var det just det. Hon kom hem en dag och hittade honom i barnens rum, monterade ihop ännu en dator. För att de skulle kunna plugga när det var hos dem var det officiella skälet, men egentligen handlade det om något helt annat. Oftare satt de vid middagen och pratade om poker, hur man skulle tänka och hur man spelade på ett smart sätt. Han lade upp händer och olika scenarion som kunde hända vid ett spel. De kunde spela mot varandra bara de två och plötsligt hade hon gått med på att vara en back up när han inte kunde spela turneringar. Han fick det att låta så bra till en början att hon inte kunde komma ihåg när hon tyckte det var en dålig idé mer än att hon tänkte tanken i början att han aldrig skulle få igenom sitt förslag.

Stressen över att lurats in i något hon inte kunde sätta stopp för blev för mycket och när hon försökte blev hans vredesutbrott bortom allt hon hade kunnat förställa sig. När han för första gången tog tag i henne fysiskt, tryckte upp henne mot väggen och satte sin underarm mot hennes hals blev hon för första gången rädd för honom. Gråtandes sa hon att hon skulle lämna honom, sprang in  i sovrummet och slet ut sina kläder ur garderoben. Förtvivlat ringde hon till sin bästa vän, men hon berättade ingenting om vad som precis hade hänt. Tårarna forsade ner för hennes kinder medan hon frågade om hon kunde bo hos honom och med lugn ton sa han att hon alltid var välkommen hem till honom. Han kollade upp tågtider och priser för henne. Det enda hon kunde få fram när han frågade vad som hänt var att hon inte orkade mer sedan räckte hon över telefonen till sambon som fick fortsätta samtalet med hennes vän.

När hon en stund senare gick ut från sovrummet för att säga farväl till honom fann hon honom gråtandes i köket. Han satt där vid köksbordet och såg så otroligt liten ut. Hon omfamnade honom bakifrån medan han snyftade fram att han inte skulle klara sig utan henne. Han var så ledsen över att det blivit som det blivit och att han bara ville att det skulle bli bra för dem. Hon satte sig i hans knä och så satt de ett bra tag. Om och om igen bad han henne att inte lämna honom. När hon inte sade någonting tillbaka till honom reste han sig upp, slet tag i en spritflaska och tabletter. Chocken över vad som höll på att hända framför henne fick hennes ögon att tåras på nytt. Innan han lyckades få upp ytterdörren fick hon stopp på honom med orden "Jag stannar. Jag stannar hos dig.". Tillsammans sjönk de ihop på hallgolvet, gråtandes.

Självkänsla nu

En bok som jag fullkomligt plöjde mig igenom när jag var på min resa i att bygga upp mig själv igen är Självkänsla nu av Mia Törnblom. Den är inte bara bra skriven och sann, utan har en rad övningar som man kan göra. De är helt fantastiska och man lär verkligen känna sig själv och ser sin omgivning med helt andra ögon. Man ser till och med sig själv i spegeln på ett helt annat sätt. Med ett leende på läpparna och antagligen med ett litet mantra man drar för sig själv medan man står där och bara fånler på ett behagligt sätt.

Visst. En bok gör inte biffen, men det hjälper till på vägen och jag kan verkligen varmt rekommendera den. Kostar inte många kronor och är helt klart värd både pengarna, tiden och kärleken man får till sig själv.

Köp den är det enda jag kan säga för den är helt fantastisk.

Sätt gränser

Jag vet att det jag kommer att skriva nu kommer att låta som om det vore världens mest enklaste sak, men jag vet att det verkligen inte är det. Men. För att rädda sig själv så är det ett måste. Det är absolut inte lätt att vara medberoende till någon med ett missbruk. Det är verkligen allt annat än lätt. Jag vet, jag pratat från egen erfarenhet och det är också därför jag kommer att skriva det jag skriver nu.

Personen med beroende eller missbruk kommer aldrig att sluta med sitt beteende förrän den själv har insett att den behöver hjälp. Kanske kommer det snart efter att du som medberoende kommer till insikt, kanske kommer det aldrig. Hur det än blir så måste du vara stark nog att vara egoistisk i situationen som är och sätta gränser. Vad är du beredd att ta? Hur länge är du beredd att kämpa? Du måste själv sätta svaren på de frågorna och hålla dig till dem. Var tydlig, oerhört tydlig med var dina gränser går och vik inte av från dem.

Det låter sjukt enkelt, men det är verkligen inte det. Jag bröt själv från mina gränser ett antal gånger. För många gånger och för varje gång insåg jag att jag bröt ner mig själv lite till. Det tog flera år innan jag insåg att jag var tvungen att stå fast vid mitt eget ord till mig själv för alla löften han gav till mig bröts lika många gånger. Jag var värd mig själv att stå fast vid mitt ord.

Till slut gjorde jag det. Förvisso med lite hjälp från en vän, men ögonblicket jag valde att gå var mitt eget beslut och jag kan säga att jag aldrig ångrat det ögonblicket en enda sekund nu i efterhand. Det var helt rätt och jag har aldrig känt med så fri som jag gjorde den dag jag klev ut genom den där dörren och aldrig kom tillbaka.

Bestäm dig.
Sätt dina egna gränser.
Lämna om det inte finns någon annan utväg.