Bara en gång till (Del 23)

Hon var mitt uppe i sitt uppsatsskrivande. Sista delkursen inför att hålla på ett program på universitetet till hösten. Den behövde bli bra, eller i alla fall godkänd så hon kunde ta med sig sina poäng in i programmet. I början handlade det mycket om att läsa och samla in information. Ett arbete som pågick dygnet runt. Satt hon inte på studentcentrum så satt hon hemma.

Just denna dag satt hon hemma. Uppkurad i en fåtölj läsande på en bok. Han var iväg med barnen och skulle komma hem om några timmar. Hon hade all tid i världen för att bara vara för sig själv och bara plugga. All tid i världen blev väldigt många färre timmar än vad hon hade tänkt sig när yngsta barnet kom instormande genom dörren med de andra i familjen i släptåg. Hon fortsatte att läsa klart de kapitel hon var på och svarade därför bara ett kort hej när de såg henne sittande i vardagsrummet. Yngsta barnet frågade om hon kunde hjälpa till med en läxa och hon nickade leende och bad barnet att sätta sig vid köksbordet och börja själv.

Hon hörde honom starta igång datorn och sedan komma ut i vardagsrummet där hon satt. Han tittade på henne, suckade och frågade varför hon inte påbörjat maten. Hon höjde på ögonbrynen och svarade att det var för att hon inte väntat att de skulle komma hem så tidigt, men att hon snart hade läst klart. Han suckade att han var hungrig nu och gick och satte sig vid datorn. När hon bad honom att börja utan henne fick hon till svar att det inte var hans uppgift. Hans svar fick henne att ilskna till och gå ut i köket. Om du nu är så hungrig varför börjar du inte själv då? Allt som ska lagas finns ju redan framme, fräste hon. Kanske lite för fräsigt för att det skulle vara okej, men hon orkade inte bry sig.

Han påbörjade en turnering och hon tog fram potatisen från kylskåpet. Yngsta barnet pockade på uppmärksamhet för att få hjälp läxan. Hon stirrade på honom där han satt vid datorn. Ännu en gång fräste hon till honom och bad honom att hjälpa till. I ilska reste han sig och kom ut i köket och redde ut det barnet ville ha hjälpte. Innan han gick tillbaka till datorn blängde han på henne. Hon förstod att det innebar att hon skulle känna på hans ilska när de var själva. Istället för att bli rädd så himlade hon bara med ögonen och fortsatte att skala potatisen. Totalt oduglig är du din jävla slyna, sa han gick tillbaka till datorn.

Märkligt att det är okej för dig att kalla mig för jävla slyna när du fortfarande inte kan förlåta mig för att jag en gång för länge sedan kallade dig jävla idiot, ropade hon ut till vardagsrummet. Hon visste mycket väl om att hon var på riktigt djupt vatten med sin kaxighet. Men skadan var redan skedd med att maten inte stod på bordet när de var hemma så vad spelade det för roll att ens försöka förmildra omständigheterna. Från vardagsrummet hörde hon bara något muttrande, antagligen att han förlorat en hand. Hon upprepade vad hon sa och tillade att det var precis lika illa vad han kallade henne som vad hon kallat honom. Hans hand drämdes i bordet, vilket fick barnet att stanna upp i sina läxor och titta med stora ögon. Dra åt helvete, röt han.

Tiden stannade. Med vattnet fortfarande rinnande från kranen släppte hon potatisen och skalaren i sina händer. Luften gick ur henne. Hon stod bara där och tittade på vattnet. Jag är värd mer, tänkte hon för sig själv. Hon såg sig omkring i köket. Allt gick som i slow motion och hon kunde höra sina egna andetag och hjärtslag. Hon tog några steg från diskbänken och fäste åter blicken på vattnet som rann ut från kranen. Ja, jag ska nog göra det, tänkte hon. Hon öppnade munnen och hörde sig själv säga tyst. "Ja, jag ska nog göra det". Han verkade uppfatta hennes ord som om hon inte hade hört och upprepade sina ord. "Kan du inte bara dra åt helvete?" Fortfarande i slow motion tog hennes kropp sig fram till honom där han satt i vardagsrummet. Hennes ord blev kraftfullare den andra gången. "Ja, jag ska nog göra det".

Hennes kropp tog henne vidare till hallen. Hon tog på sig skorna och jackan och gick ut genom ytterdörren. Med handen kände hon efter så att mobilen och nycklarna låg där de brukade, i den högra jackfickan, vilket de gjorde. Hon gick ner för trapporna och fram till portdörren där hon blev stående. Försökte hitta sin andning, försökte inse vad hon precis hade gjort. Det var inte så här hon hade föreställt sig att det skulle bli. Hon hade ju övat på att säga hejdå till barnen. Nu blev det ingenting. Hon öppnade porten och och gick sin väg. Planlöst vandrade hon omkring i den lilla staden som inte var hennes. När hon promenerat omkring så där i några timmar satte hon sig tillslut på en parkbänk vid kyrkan, tog upp sin mobil och ringde sin bästa vän. Jag har lämnat honom nu, sa hon och tårar av lättnad trängde sig fram.

Spelkontrolls fina armband

Har ni sett våra fina armband som vi sitter och pärlar själva?
När man blir medlem hos oss så får man ett eller så många som man känner att man behöver. Och tycker man inte att något utav orden passar en själv så får man givetvis ett eget som rör någonting som går i spelkontrolls tecken.

När luften går ur

När lögnerna blev till vardag.
När smärtan inte lägre gjorde ont.
Så destruktivt blev livet.
Oförmögen att ta sig ur.
Bara en gång till.
En chans till.
Kärlek.

Bara en gång till (Del 22)

Studentcentrum. Hennes andra hem. Hela dagarna satt hon där för att slippa vara hemma. Hon behövde inte nödvändigtvis plugga. Att bara vara där räckte för henne. När hon var ensam tog hon pauser och pratade med lite vänner över msn eller så spelade hon betapet mot någon av dem. I spelet kunde man också chatta med varandra under tiden man spelade. Det hände även att hon spelade mot honom när han var inloggad, men de pratade nästan aldrig mot varandra. Ibland hände det att han skrev att han var tvungen att logga ut för att gå iväg för att jobba eller spela poker, men loggade sällan ut.

Hon höll koll på honom genom att uppdatera sidan för att se om han fortfarande var inloggad, vilket han var. Till en början tänkte hon att han bara glömt, men när hon hittade honom spelade mot någon annan började hon ana misstankar om annat. Utan att tänka på vad hon egentligen gjorde så loggade hon ur från sitt eget konto och registrerade upp ett till, helt nytt konto och höll sig anonym. Hon bjöd in honom till ett spela och han tackade ja. Hennes puls gick upp av nervositet. Inte bara för risken att bli avslöjad utan även över vad som skulle hända, om han skulle ta kontakt.

Det tog inte lång stund innan han började skriva till henne. Frågade var hon bodde, hur gammal hon var och vem hon var som person. Hon svarade och frågade honom tillbaka. Hans svar fick henne att tappa andan. Han berättade för henne att han var singel med barn, att han nyligen hade separerat med sin tjej och längtade att träffa någon som ville finnas vid hans sida för resten av livet. Att det var något han alltid saknat i sitt liv, villkorslös kärlek. Han berättade vidare om att han blivit illa behandlad i sina tidigare förhållanden och att han alltid gjort allt för dem, men de bara hade lämnat honom utan att ge honom en förklaring eller så hade de sårat honom så djupt att han hade svårt att lita på någon. Hon kände igen de där orden. Hon hade hört honom säga dem förut, för många år sedan precis när de hade börjat lära känna varandra. Då hade hon litat blint på varenda ord och hon fnös vid tanken på att alltid verkade dra en snyft historia för att närma sig någon.

De avslutade spelet och han frågade henne om han fick spela mot henne någon mer gång för att han tyckte att hon var så trevlig att spela mot. Hon flinade för sig själv och skrev bara ett kort ja som svar. Innan hon loggade ut blinkade det till i hennes inkorg och hon tittade snabbt vem det var, han. Han hade gått in på hennes anonyma profil och skickat ett meddelande om att han längtade till nästa gång. Även detta kändes igen från tiden då de lärde känna varandra.

Dagen efter spelade de med varandra igen och hon fick lära känna honom på nytt som anonym. Han flirtade och skojade med henne precis som han hade gjort då när de lärde känna varandra, men nu såg hon allt med helt andra ögon. Hon tänkte tillbaka till den där första tiden med honom och hon kunde inte släppa tanken på vem det var han hade sårat innan henne. Hon visste vad hon hette, vad hon bodde och hur deras förhållande hade varit. Hon hade haft svårt att ta in det han berättade om hur hon hade behandlat honom. Nu förstod hon att han med största sannolikhet inte hade varit helt ärlig med vad som hänt. Insikten om han lögner slog henne inte alls lika hårt som hon trodde att de skulle göra. Antagligen för att hon någonstans redan visste att det var så. Konversationen med tjejen som hon konfronterat honom med tidigare fanns färskt i minnet och det var någonting med hela den incidenten som inte riktigt stämde. Hon var övertygad om att han varit otrogen mot henne sexuellt även om han påstod motsatsen. Hans historia höll inte ihop och genom att spela och prata med honom anonymt så fick hon bekräftat vad han gjorde på med bakom hennes rygg.

Att spela mot honom utan att han visste vem hon var skapade ett lugn i henne. Känslan som hon inte visste om hon skulle placera som positiv eller negativ. Hon bestämde sig dock senare för att den var positiv. Situationen hemma var också enklare att hantera. Ibland kunde hon nästan längta hem för att se hur han betedde sig mot henne de dagar när de spelat mot varandra. Däremot fick hon svårare för att möta hans blick eftersom hon hela tiden var livrädd för att bli avslöjad. Hon vågade knappt andas när hon tänkte på vad han skulle kunna utsätta henne för om det skulle ske. Att få honom att tappa ansiktet på det där sättet skulle antagligen visa en vrede utan gränser, men på något sätt brydde hon sig inte längre. Deras förhållande fanns inte längre. De två var två extremt ensamma själar som inte förstod att de sårade sig själva mer än varandra. Hon orkade inte hålla ihop längre och i sin ensamhet övade hon på att säga farväl till barnen. Den svåraste uppgiften av dem alla.

Söka hjälp tillsammans

Att leva ihop med någon med spelproblem betyder inte att man behöver gå isär för att det ska bli bra. Man kan såklart fortfarande hålla ihop och arbeta tillsammans för att det ska bli bättre. I de fallen så kan jag slå ett slag för parterapi som en bra form av hjälp. Dock bör man inte endast använda sig av detta utan ha det som ett komplement till annan hjälp. Sedan kan det givetvis skilja sig lite beroende på i vilken omfattning spelproblemet är i och vad man själv känner att man behöver för hjälp.

Min erfarenhet av parterapi är att den är fantastisk när man arbetar tillsammans. För det är just det. Om man inte arbetar tillsammans så kommer det inte heller få något vidare utfall, så som det blev för mig och den jag sökte hjälp med. Nu var det förvisso inte hans spelproblem vi gick dit för, utan av andra anledningar, men det togs sällan upp då vi såg så olika på vad det fanns för problem. Därför vill jag med detta poängtera några viktiga saker att tänka på om man vill gå den vägen.

För det första så bör båda parter vara medvetna om att det finns ett spelproblem. Är inte båda medvetna så kommer heller inte terapin att fungera som önskat och ni kommer inte heller kunna arbeta med just det. Detta för att det ständigt kommer att finnas två olika synsätt på vad ni har för problem och det kan i slutänden leda till att ni glider mer ifrån varandra. Även om inte det var tanken från början.

För det andra behöver man prata igenom innan om varför man ska gå på parterapi och vad man vill få ut av den. Där behöver man såklart inte tycka lika, men man bör i alla fall tillsammans eller var för sig punkta ner innan vad syftet är. Både långsiktiga mål och kortsiktiga. Detta för att det ska vara enklare att arbeta fram mot de mål man har. Om man är väldigt olika med vad man tycker så kan det vara bra att komma fram till ett gemensamt beslut tillsammans med terapeuten, just för att det är bra att ha en tredje part som är helt oberoende.

För det tredje bör man fundera kring hur mycket tid man är villig att lägga på det arbete som krävs med att söka hjälp tillsammans. Har man väldigt mycket annat så måste man vara medveten om att man kanske kommer behöva lägga väldigt mycket åt sidan. Det räcker inte bara med att gå till en terapeut och prata någon timme i veckan eller varannan vecka. Där får man verktygen, själva arbetet behöver man göra mellan sittningarna. I sin vardag tillsammans.

Barnpjäs om spelberoende

Fastnade vid den här artikeln och det spreds en glädje i mitt hjärta.

Det är en genialiskt sätt att ta upp spelberoende med barn. Att göra det både humoristiskt och allvarligt på samma gång. Samt att ta upp vikten att det inte är farligt med spel eller bara negativt. Att göra en pjäs som även innefattar material för lärare att ta upp i skolan och följa upp pjäsen med en så otroligt bra att mitt hjärta tar ett litet skutt.

Att man väljer det här sättet att ta upp någonting så viktigt med barn, det som kan anses vara svårt att prata med barn om, är någonting som alla skolor borde ta efter. Detta genom att avdramatisera något som kan vara tungt att prata om för vuxna och svårt för barn att ta in. På detta sätt väcker man nyfikenhet, tankar och reflektioner från barn som man sedan kan fortsätta prata om och följa upp så ofta man kan.

Så hatten av för Åland.
För ett enkelt sätt att arbeta förebyggande med spelfrågor hos barn.
Ett ytterst viktigt arbete.