Historien om hur Anonyma Alkoholister blev till.
Nu kan man undra varför jag tipsar om en film som handlar om missbruk av alkohol och inte om spelmissbruk, men det finns ett enkelt svar på den frågan.
Det är få filmer som skildrar den andra sidan av ett missbruk som den här filmen gör. Karaktären som Winona Ryder tolkar är riktigt bra utfört och hon får verkligen fram både smärtan och frustrationen som medberoendepersoner brottas med. Dessutom är inte medberoendet inte bundet till ett specifikt missbruk. Det blev jag själv varse om den dagen jag lärde känna en person som var medberoende till en alkoholist och denna person satte ord på det jag kände, som fick mig att inse att jag själv var fast i samma problematik.
Jag rekommenderar filmen starkt.
onsdag 27 maj 2015
fredag 22 maj 2015
Stödlinjen
Som medberoende till en spelberoende så kan det vara väldigt svårt att få hjälp att komma ur sin problematik. Det vet jag av egen erfarenhet. Oftast handlar det om var i landet du bor, vilket är konstigt då alla borde ha samma rätt till hjälp. Av den anledningen så vill jag slå ett slag för stödlinjen.
Stödlinjen finns det hands oavsett var du bor och de finns inte bara för spelare, utan även medberoende/anhöriga. Man kan välja att vara helt anonym i kontakten med dem. Genom deras hemsida kan man chatta eller maila till dem om man inte känner sig bekväm eller inte har möjligheten att prata med någon i telefon om sin problematik. Men vill man allra helst prata med dem så är deras nummer: 020-819100. Deras öppettider oavsett kontaktväg är: 09.00-21.00.
De finns för att ge stöd och råd i hur du kan ändra din livssituation och ingen situation är för banal för att inte ta kontakt. Det är helt klart bättre att ringa en gång för mycket än en gång för lite.
Du är början till förändringen.
Stödlinjen finns det hands oavsett var du bor och de finns inte bara för spelare, utan även medberoende/anhöriga. Man kan välja att vara helt anonym i kontakten med dem. Genom deras hemsida kan man chatta eller maila till dem om man inte känner sig bekväm eller inte har möjligheten att prata med någon i telefon om sin problematik. Men vill man allra helst prata med dem så är deras nummer: 020-819100. Deras öppettider oavsett kontaktväg är: 09.00-21.00.
De finns för att ge stöd och råd i hur du kan ändra din livssituation och ingen situation är för banal för att inte ta kontakt. Det är helt klart bättre att ringa en gång för mycket än en gång för lite.
Du är början till förändringen.
söndag 17 maj 2015
Bara en gång till (Del 4)
Vill du vara min tjej? Den frågan var det enda som ekade i hennes huvud när hon satt med en penna i handen och försökte förmå sig att skriva under det där kontraktet till sin dröm. Flytta hit, hade han sagt till henne bedjande och det fick henne att tvivla på om hennes dröm verkligen var den hon trodde. Han skulle inte bli flyttbar på flera år, vilket betydde att om de skulle kunna vara vi för all framtid så skulle hon någon gång ändå behöva ge upp sin egen dröm och kanske var det bättre att ge upp den innan hon ens fått börja uppleva den. Om någon skulle vara värd så mycket så var det ändå han. Han som lovat henne att alltid finnas vid hennes sida, älska henne över allt annat. Han som hon inte kunde sluta tänka på eller vara utan en endaste sekund. De var ett vi, ett team, två själar i symbios. Så hon släppte pennan och tackade nej.
De två kommande månaderna gjorde de sig redo för att hon skulle flytta till honom. Han började göra plats för henne i sin lägenhet och hon sade upp sig från sitt jobb och ordnade för att hyra ut sin lägenhet för ett tag framöver. De va bestämda och målmedvetna trots att röster runt omkring dem sa att de gick för snabbt fram. Främst bland hennes vänner. Egentligen handlade de troligtvis mest om att hon blivit en safe-girl på grund av tidigare erfarenheter, men när det gällde honom var hon säkert. Helt säker och det här var ett bättre alternativ än att de skulle åka fram och tillbaka till varandra i oändlighet, samt att detta skulle vara hennes chans att börja om på nytt i en helt annan stad.
Från dagen då hon hade bestämt sig för att tacka nej till sin stora dröm kröp till det omkring ett illamående i hennes kropp, men hon avfärdade det med att hon bara var nervös över att lämna sitt nuvarande liv bakom sig. Vem skulle inte kunna bli lite illamående av byta ut sin trygga vardag till något som var helt okänt? Dagarna gick, men illamåendet ville inte ge med sig. Snarare så växte det sig starkare och när hon inte längre kunde äta frukost insåg vad det var. Instinktivt tog hon ledigt från jobbet, packade sina saker, handlade det hon behövde på apoteket och tog första tåget till honom.
Hon behövde honom närvarande och han fanns vid hennes sida. Tillsammans satt de i hans kök och hon fingrade på förpackningen med graviditetstestet. Hon ville inte ha barn, han kunde absolut tänka sig ett till och definitivt tillsammans med henne. När resultatet stod klart att det hon redan känt på sig stämde, att de var gravida kunde lyckan i hans ögon inte döljas. Den lyckan fick henne kväva sin panik och hon tänkte för en stund att det säkert blir bra, men det blev inte. När hon väl var hemma igen och det var två veckor kvar tills hon skulle flytta så bröt hon fullständigt ihop. I tårar ringde hon till honom och det enda ord hon lyckades få fram var förlåt. Han lugnade henne och sa att de inte såklart skulle göra det som kändes bäst för henne och att han skulle vara lyckligast med henne glad.
Tillsammans bokade de en tid hos en läkare nära honom då aborten inte gick att ordna innan hon flyttade från sin stad. Inte nog med att hon skulle behöva beröva honom den glädje han kände när det bekräftades att de var gravida. Hon skulle även behöva göra den flera mil från sina vänner och familj som hon kände sig trygg med. All den glädje och förväntan som fanns i och med flytten förvrängdes till smärta och oro, vilket i sin tur ledde till att hon inte kunde ta sig igenom packandet av sina saker utan att falla i tårar. Det var inte så här det skulle bli. Inte så här det skulle kännas.
Flyttlasset gick och två dagar efter flytten var första besöket hos läkaren för att förbereda dem inför det som skulle göras. Flera gånger frågade hon var han kände och vad han ville. Hela tiden gav han henne samma svar, att han ville se henne glad igen. Allt annat var oviktigt. En vecka senare åkte de in hand i hand och genomförde det som skulle komma att bli, fram till då, hennes största smärta. Både fysiskt och själsligt. Nio timmar senare var det över och de åkte hem och hon lade sig i sängen och somnade gråtandes.
Hon minns inte hur länge hon hade legat där, om det var timmar eller dagar, men hon hörde honom prata i telefon gällande om det var lägligt att barnen skulle komma till honom den helgen. Han och barnens mamma hade uppenbarligen olika åsikter om den saker, men hon var för utmattad för att orka bry sig och somnade om. Nästa gång hon vaknade satt han i sängen och sa att hon behövde komma upp för barnen var på väg till dem. I fyra dagar hade hon legat i sängen och från nu skulle hon behöva bete sig som om ingenting har hänt.
De två kommande månaderna gjorde de sig redo för att hon skulle flytta till honom. Han började göra plats för henne i sin lägenhet och hon sade upp sig från sitt jobb och ordnade för att hyra ut sin lägenhet för ett tag framöver. De va bestämda och målmedvetna trots att röster runt omkring dem sa att de gick för snabbt fram. Främst bland hennes vänner. Egentligen handlade de troligtvis mest om att hon blivit en safe-girl på grund av tidigare erfarenheter, men när det gällde honom var hon säkert. Helt säker och det här var ett bättre alternativ än att de skulle åka fram och tillbaka till varandra i oändlighet, samt att detta skulle vara hennes chans att börja om på nytt i en helt annan stad.
Från dagen då hon hade bestämt sig för att tacka nej till sin stora dröm kröp till det omkring ett illamående i hennes kropp, men hon avfärdade det med att hon bara var nervös över att lämna sitt nuvarande liv bakom sig. Vem skulle inte kunna bli lite illamående av byta ut sin trygga vardag till något som var helt okänt? Dagarna gick, men illamåendet ville inte ge med sig. Snarare så växte det sig starkare och när hon inte längre kunde äta frukost insåg vad det var. Instinktivt tog hon ledigt från jobbet, packade sina saker, handlade det hon behövde på apoteket och tog första tåget till honom.
Hon behövde honom närvarande och han fanns vid hennes sida. Tillsammans satt de i hans kök och hon fingrade på förpackningen med graviditetstestet. Hon ville inte ha barn, han kunde absolut tänka sig ett till och definitivt tillsammans med henne. När resultatet stod klart att det hon redan känt på sig stämde, att de var gravida kunde lyckan i hans ögon inte döljas. Den lyckan fick henne kväva sin panik och hon tänkte för en stund att det säkert blir bra, men det blev inte. När hon väl var hemma igen och det var två veckor kvar tills hon skulle flytta så bröt hon fullständigt ihop. I tårar ringde hon till honom och det enda ord hon lyckades få fram var förlåt. Han lugnade henne och sa att de inte såklart skulle göra det som kändes bäst för henne och att han skulle vara lyckligast med henne glad.
Tillsammans bokade de en tid hos en läkare nära honom då aborten inte gick att ordna innan hon flyttade från sin stad. Inte nog med att hon skulle behöva beröva honom den glädje han kände när det bekräftades att de var gravida. Hon skulle även behöva göra den flera mil från sina vänner och familj som hon kände sig trygg med. All den glädje och förväntan som fanns i och med flytten förvrängdes till smärta och oro, vilket i sin tur ledde till att hon inte kunde ta sig igenom packandet av sina saker utan att falla i tårar. Det var inte så här det skulle bli. Inte så här det skulle kännas.
Flyttlasset gick och två dagar efter flytten var första besöket hos läkaren för att förbereda dem inför det som skulle göras. Flera gånger frågade hon var han kände och vad han ville. Hela tiden gav han henne samma svar, att han ville se henne glad igen. Allt annat var oviktigt. En vecka senare åkte de in hand i hand och genomförde det som skulle komma att bli, fram till då, hennes största smärta. Både fysiskt och själsligt. Nio timmar senare var det över och de åkte hem och hon lade sig i sängen och somnade gråtandes.
Hon minns inte hur länge hon hade legat där, om det var timmar eller dagar, men hon hörde honom prata i telefon gällande om det var lägligt att barnen skulle komma till honom den helgen. Han och barnens mamma hade uppenbarligen olika åsikter om den saker, men hon var för utmattad för att orka bry sig och somnade om. Nästa gång hon vaknade satt han i sängen och sa att hon behövde komma upp för barnen var på väg till dem. I fyra dagar hade hon legat i sängen och från nu skulle hon behöva bete sig som om ingenting har hänt.
tisdag 12 maj 2015
Skärpt lagstiftning för spelbolag
Idag kom det. Ett löfte om en utredning gällande en lag om ett licenssystem för de utländska spelbolagen. Detta för att återfå kontrollen över spelmarknaden i Sverige. Direktiven om en utredning väntas vara klart till sommaren och tanken är att den nya lagen ska träda kraft 2018, enligt civilministern Ardalan Shekarabi i DN den 12 maj
Spelandet bland unga ökar lavinartat och det är främst de snabba spelen som lockar mest idag. En farlig fälla för att helt tappa kontrollen över sitt spelande och sin ekonomi. Digitala nätkasinon som verkar i Sverige vars bolag är registrerade i utlandet. Omsättningen för dessa bolag är skrämmande och skuldsättningen bland unga likaså, främst genom de snabba sms-lånen för att kunna finansiera sitt spelande. Genvägen rakt in i ett farligt spelmissbruk.
I samband med den skärpta lagstiftningen vill även Ardalan Shekarabi att man som konsument ska kunna skydda sig mot spelbolagen genom att införa ett slags NIX-system. Ett register där man som spelare ska kunna stänga ute sig själv från spelbolagen, även för de bolag som verkar i Europa.
Jag kan inte annat än bli tårögd av denna läsning och det känns både tryggt och skönt att vi har en civilminister som tar tag i dessa frågor. 2018 känns långt bort och alla steg känns så otroligt små då detta borde ha hänt för länge sedan. Det är dock inte där jag tänker lägga mitt fokus, utan på det faktum att det finns en minister som fattat att det här kommer inte få ett slut av sig självt. Någonting måste ske. Sedan att lagändringar tar en evinnerlig tid...ja, det är bara att öva på tålamodet.
Det kommer att bli bra. Vi är många som kämpar för att få till ändringar för spelare och dess anhöriga och för oss känns det bra att Ardalan Shekarabi finns. En minister som lyssnar, förstår och handlar. Tack!
Spelandet bland unga ökar lavinartat och det är främst de snabba spelen som lockar mest idag. En farlig fälla för att helt tappa kontrollen över sitt spelande och sin ekonomi. Digitala nätkasinon som verkar i Sverige vars bolag är registrerade i utlandet. Omsättningen för dessa bolag är skrämmande och skuldsättningen bland unga likaså, främst genom de snabba sms-lånen för att kunna finansiera sitt spelande. Genvägen rakt in i ett farligt spelmissbruk.
I samband med den skärpta lagstiftningen vill även Ardalan Shekarabi att man som konsument ska kunna skydda sig mot spelbolagen genom att införa ett slags NIX-system. Ett register där man som spelare ska kunna stänga ute sig själv från spelbolagen, även för de bolag som verkar i Europa.
Jag kan inte annat än bli tårögd av denna läsning och det känns både tryggt och skönt att vi har en civilminister som tar tag i dessa frågor. 2018 känns långt bort och alla steg känns så otroligt små då detta borde ha hänt för länge sedan. Det är dock inte där jag tänker lägga mitt fokus, utan på det faktum att det finns en minister som fattat att det här kommer inte få ett slut av sig självt. Någonting måste ske. Sedan att lagändringar tar en evinnerlig tid...ja, det är bara att öva på tålamodet.
Det kommer att bli bra. Vi är många som kämpar för att få till ändringar för spelare och dess anhöriga och för oss känns det bra att Ardalan Shekarabi finns. En minister som lyssnar, förstår och handlar. Tack!
torsdag 7 maj 2015
Vad kärlek är
Du tog min hand och sa:
Jag ska visa dig vad kärlek är.
Du ledde mig längst vägen. En vacker stig med underbara ängar på båda sidor. Med det ljuvligt doftande gräset, de vackraste blommor man kan tänka sig och överallt livfulla små fjärilar. Det fanns ingen annan plats på jorden jag kunde tänka mig att hellre vilja vara.
Där ängarna tog slut möttes vi av skogen med vackert grönskande träd. Några solstrålar trängde sig förbi trädens täta kronor och gav liv och ljus. På avstånd såg vi en vackert skimrande bäck och runt omkring oss sjöng fåglarna sin allra finaste sång. Du log mot mig där vi gick hand i hand och jag kände mig så trygg.
Djupare in i skogen smalnade stigen av och allt runt omkring förändrades mer och mer. De vackra täta träden ersattes av höga snåriga buskar. Bäcken dog ut och fåglarna hördes inte längre. Buskarnas grenar rev i ansiktet och solens strålar försvann bakom molnen. Du frågade om jag litade på dig och jag nickade tvekande.
När vi nådde det parti där stigen försvann och marken både blev gropig och stenig stannade jag och skakade på huvudet. Du tittade bedjande på mig och tog ett hårt tag om min handled. Jag bad dig om att vi skulle gå tillbaka, men du fortsatte framåt och det fanns inget annat val än att följa med.
Till sist möttes vi av dunklet och kylan. Vart vi än gick så fanns det inget som skyddade oss mot vinden som bet tag i våra kinder. Du skyndade på dina steg och jag försökte slita mig ur ditt grepp och efter ett långt tag lyckades jag och vände om, men du kom ifatt mig och tog mig tillbaka. Jag hade ju inte fått se vad kärlek är än.
Ett långt tag gick vi med kylan och tystnaden. Du gick bakom mig för att kunna försäkra dig om att jag inte skulle lämna dig, men där vi befann oss nu skulle jag aldrig våga. Rädslan för att inte hitta tillbaka var alldeles för stor. Det var mycket enklare att gå tillsammans med någon annan än att gå själv.
Så från ingenstans, ett stup. Jag tvärstannade och tittade rakt ner i avgrunden. Du frågade varför jag stannat och manade mig framåt. Min puls gick upp av skräcken och jag försökte stå emot dina knuffar. Dina ögon var svarta och det fanns inget leende kvar. Det var då jag insåg att det var över. Den här striden skulle jag aldrig ha kraften att vinna.
När någon frågade vad som hänt sa du:
Jag visade henne vad kärlek är, men hon tappade balansen och föll.
Kanske var det inte helt osanning för visst föll jag.
Men inte för att jag ville dö, utan för att jag ville leva.
Jag ska visa dig vad kärlek är.
Du ledde mig längst vägen. En vacker stig med underbara ängar på båda sidor. Med det ljuvligt doftande gräset, de vackraste blommor man kan tänka sig och överallt livfulla små fjärilar. Det fanns ingen annan plats på jorden jag kunde tänka mig att hellre vilja vara.
Där ängarna tog slut möttes vi av skogen med vackert grönskande träd. Några solstrålar trängde sig förbi trädens täta kronor och gav liv och ljus. På avstånd såg vi en vackert skimrande bäck och runt omkring oss sjöng fåglarna sin allra finaste sång. Du log mot mig där vi gick hand i hand och jag kände mig så trygg.
Djupare in i skogen smalnade stigen av och allt runt omkring förändrades mer och mer. De vackra täta träden ersattes av höga snåriga buskar. Bäcken dog ut och fåglarna hördes inte längre. Buskarnas grenar rev i ansiktet och solens strålar försvann bakom molnen. Du frågade om jag litade på dig och jag nickade tvekande.
När vi nådde det parti där stigen försvann och marken både blev gropig och stenig stannade jag och skakade på huvudet. Du tittade bedjande på mig och tog ett hårt tag om min handled. Jag bad dig om att vi skulle gå tillbaka, men du fortsatte framåt och det fanns inget annat val än att följa med.
Till sist möttes vi av dunklet och kylan. Vart vi än gick så fanns det inget som skyddade oss mot vinden som bet tag i våra kinder. Du skyndade på dina steg och jag försökte slita mig ur ditt grepp och efter ett långt tag lyckades jag och vände om, men du kom ifatt mig och tog mig tillbaka. Jag hade ju inte fått se vad kärlek är än.
Ett långt tag gick vi med kylan och tystnaden. Du gick bakom mig för att kunna försäkra dig om att jag inte skulle lämna dig, men där vi befann oss nu skulle jag aldrig våga. Rädslan för att inte hitta tillbaka var alldeles för stor. Det var mycket enklare att gå tillsammans med någon annan än att gå själv.
Så från ingenstans, ett stup. Jag tvärstannade och tittade rakt ner i avgrunden. Du frågade varför jag stannat och manade mig framåt. Min puls gick upp av skräcken och jag försökte stå emot dina knuffar. Dina ögon var svarta och det fanns inget leende kvar. Det var då jag insåg att det var över. Den här striden skulle jag aldrig ha kraften att vinna.
När någon frågade vad som hänt sa du:
Jag visade henne vad kärlek är, men hon tappade balansen och föll.
Kanske var det inte helt osanning för visst föll jag.
Men inte för att jag ville dö, utan för att jag ville leva.
lördag 2 maj 2015
Bara en gång till (Del 3)
Hon vaknade upp i en ensam säng och nedanför satt ett av barnen och lekte med bilbana. När barnet upptäckte att hon var vaken lös ögonen till och alla frågor till henne bara bubblade ut ur den lilla munnen. Hon däremot var inte alls lika talför på morgonen och ett, för henne, okänt barn var absolut inget hon ville konfronteras med när sömnen fortfarande fanns kvar i ögonen, men hon visade sin goda sida och svarade vänligt på alla frågorna tills hon blev räddad av honom.
Hans klarblåa ögon var lika vackra i dagsljuset som de hade varit kvällen innan när de sågs för första gången och med ens rycktes hon tillbaka flera timmar där hon stod och väntade på honom på den utsagda platsen. När han långsamt kom gåendes emot henne skymd av mörkret, samtidigt som hon hade hans röst tätt intill sitt öra. Hennes hjärta slog så hårda slag av både förväntan och nervositet att hon trodde att det skulle synas utanpå henne och det gjorde det nog också. Tillslut stod han mitt framför henne med det vackraste leendet hon någonsin sett och han omfamnade henne och viskade i hennes öra retsamt att hon aldrig någonsin igen skulle kalla honom för fegis. I hennes huvud lovade hon sig själv att hon genast skulle sluta med det för hon skulle aldrig klara av en sådan här situation igen.
Efter att ha bytt några ord gick det gemensamt till hans bil, satte sig och började färden tillbaka till hans stad. Han ville stanna till för att äta och frågade om han skulle köpa med sig någonting till henne. Hon skakade på huvudet och sa att hon fortfarande var mätt efter hennes och systerns middag. I själva verket hade hon inte en aning om ifall hon var hungrig eller inte. Och om hon var hungrig så skulle hon aldrig lyckas få ner någon mat ändå. Vad höll hon på med? Sätta sig i en främmande persons bil på väg flera mil från sitt hem. Måtte det inte hända någonting.
Ju längre bilfärden tog sig desto enklare blev det att prata normalt med honom. Hon fann ganska snabbt att det blev ett naturligt flöde med samtalsämnen om hon valde att inte titta på honom när hon pratade, utan istället titta rakt fram genom framrutan. På det sättet blev deras samtal nästan precis som deras telefonsamtal, fast med den stora skillnaden att de var fysiskt närvarande för varandra, vilket blev chockerande verkligt när han frågade henne om han fick ta hennes hand. Frågan fick henne att stelna till och tappa andan. Deras blickar möttes snabbt och hon rodnade till. För några sekunder blev det helt tyst dem emellan tills hon nickade försiktigt och viskade fram ett ja. Han satte sin hand ovanpå hennes som vilade på hennes ena lår. Varsamt förde han sina fingrar emellan hennes och omslöt till sist hennes hand. Hon å andra sidan vågade knappt röra sig. En lång stund satt de så, helt tysta och följde vägen som lystes upp av bilen. Och långsamt, långsamt släpptes hennes nervositet mer och mer. Han tyckte om henne. Han tyckte genuint otroligt mycket om henne.
Den helgen gick med ett rasande tempo med barn, badhus och hel del egentid när barnen lämnades av hemma hos sin mor. När helgen var över och de åkte tillbaka till hennes stad kändes hela situationen så naturlig, så äkta. Hela hennes faktiska liv i hemstaden kändes som en låtsasvärld hon som hon var tvungen att återvända till. Han släppte av henne precis på samma ställe som de hade träffats och de sa hejdå till varandra med en kyss som verkade vara i en evighet. De skiljdes åt och hon vågade inte vända sig om av rädslan att det inte hade varit på riktigt. Att mötet bara varit en dröm.
De följande veckorna bokstavligt talat rusade fram och de turades om att åka till varandra. De var så uppslukade av varandra att de knappt kunde vara utan varandra, vilket också blev påtagligt när han var på väg till henne redan efter att hon åkt iväg några timmar innan och hon inte kunde bli lyckligare av den nyheten då hennes hjärta höll på att gå sönder varje gång de skiljdes åt. De delade varandras liv innan de ens hade beslutat att det skulle vara de två. De gjorde upp planer och räknade med varandra i saker de skulle göra med sina egna vänner och sin egen släkt. Det blev så naturligt för dem att ingen annan i deras omgivning ens reagerade, som om det aldrig funnits ett liv utan deras "vi".
Deras gemensamma liv var verkligen som en dröm och hennes vanliga liv blev mer och mer någonting hon försökte komma ifrån. Men när ett telefonsamtal gällande att hon skulle komma till en hyresvärd för att skriva på ett hyreskontrakt nådde henne så kastades hon tillbaka med en smäll. Hon var egentligen på väg någon annanstans i livet och hon hade aldrig trott att hon skulle bli tvungen att välja mellan honom och ett helt annat liv någon annanstans. Hennes dröm om en flytt som hon nu skulle behöva sätta i paritet med honom. Var hon beredd att säga hejdå till sin stora dröm som var en underskrift i från att bli sann?
Hans klarblåa ögon var lika vackra i dagsljuset som de hade varit kvällen innan när de sågs för första gången och med ens rycktes hon tillbaka flera timmar där hon stod och väntade på honom på den utsagda platsen. När han långsamt kom gåendes emot henne skymd av mörkret, samtidigt som hon hade hans röst tätt intill sitt öra. Hennes hjärta slog så hårda slag av både förväntan och nervositet att hon trodde att det skulle synas utanpå henne och det gjorde det nog också. Tillslut stod han mitt framför henne med det vackraste leendet hon någonsin sett och han omfamnade henne och viskade i hennes öra retsamt att hon aldrig någonsin igen skulle kalla honom för fegis. I hennes huvud lovade hon sig själv att hon genast skulle sluta med det för hon skulle aldrig klara av en sådan här situation igen.
Efter att ha bytt några ord gick det gemensamt till hans bil, satte sig och började färden tillbaka till hans stad. Han ville stanna till för att äta och frågade om han skulle köpa med sig någonting till henne. Hon skakade på huvudet och sa att hon fortfarande var mätt efter hennes och systerns middag. I själva verket hade hon inte en aning om ifall hon var hungrig eller inte. Och om hon var hungrig så skulle hon aldrig lyckas få ner någon mat ändå. Vad höll hon på med? Sätta sig i en främmande persons bil på väg flera mil från sitt hem. Måtte det inte hända någonting.
Ju längre bilfärden tog sig desto enklare blev det att prata normalt med honom. Hon fann ganska snabbt att det blev ett naturligt flöde med samtalsämnen om hon valde att inte titta på honom när hon pratade, utan istället titta rakt fram genom framrutan. På det sättet blev deras samtal nästan precis som deras telefonsamtal, fast med den stora skillnaden att de var fysiskt närvarande för varandra, vilket blev chockerande verkligt när han frågade henne om han fick ta hennes hand. Frågan fick henne att stelna till och tappa andan. Deras blickar möttes snabbt och hon rodnade till. För några sekunder blev det helt tyst dem emellan tills hon nickade försiktigt och viskade fram ett ja. Han satte sin hand ovanpå hennes som vilade på hennes ena lår. Varsamt förde han sina fingrar emellan hennes och omslöt till sist hennes hand. Hon å andra sidan vågade knappt röra sig. En lång stund satt de så, helt tysta och följde vägen som lystes upp av bilen. Och långsamt, långsamt släpptes hennes nervositet mer och mer. Han tyckte om henne. Han tyckte genuint otroligt mycket om henne.
Den helgen gick med ett rasande tempo med barn, badhus och hel del egentid när barnen lämnades av hemma hos sin mor. När helgen var över och de åkte tillbaka till hennes stad kändes hela situationen så naturlig, så äkta. Hela hennes faktiska liv i hemstaden kändes som en låtsasvärld hon som hon var tvungen att återvända till. Han släppte av henne precis på samma ställe som de hade träffats och de sa hejdå till varandra med en kyss som verkade vara i en evighet. De skiljdes åt och hon vågade inte vända sig om av rädslan att det inte hade varit på riktigt. Att mötet bara varit en dröm.
De följande veckorna bokstavligt talat rusade fram och de turades om att åka till varandra. De var så uppslukade av varandra att de knappt kunde vara utan varandra, vilket också blev påtagligt när han var på väg till henne redan efter att hon åkt iväg några timmar innan och hon inte kunde bli lyckligare av den nyheten då hennes hjärta höll på att gå sönder varje gång de skiljdes åt. De delade varandras liv innan de ens hade beslutat att det skulle vara de två. De gjorde upp planer och räknade med varandra i saker de skulle göra med sina egna vänner och sin egen släkt. Det blev så naturligt för dem att ingen annan i deras omgivning ens reagerade, som om det aldrig funnits ett liv utan deras "vi".
Deras gemensamma liv var verkligen som en dröm och hennes vanliga liv blev mer och mer någonting hon försökte komma ifrån. Men när ett telefonsamtal gällande att hon skulle komma till en hyresvärd för att skriva på ett hyreskontrakt nådde henne så kastades hon tillbaka med en smäll. Hon var egentligen på väg någon annanstans i livet och hon hade aldrig trott att hon skulle bli tvungen att välja mellan honom och ett helt annat liv någon annanstans. Hennes dröm om en flytt som hon nu skulle behöva sätta i paritet med honom. Var hon beredd att säga hejdå till sin stora dröm som var en underskrift i från att bli sann?
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)