Som du alltid har varit.
Oavsett hur du varit eller behandlat mig.
Alltid dyrkat dig.
Älskat dig.
Livet är så skimrande vackert här.
Som i en evig dimma.
Oberoende hur skrämmande verkligheten är.
Alltid leende ögon.
Glada skratt.
Dagen man vaknar upp så plötslig.
Ser vem man har framför sig.
Ser verkligheten för det den är.
Våga ta klivet ut är lång.
Ovant och nytt.
Livet gör det tungt att andas på egen hand.
Kvävande och otrygg.
Måste finna vägen ut för att rädda sig själv.
Det enda man har.
Sitt jag.
Den vackra människan finns inte mer.
Kanske aldrig funnits.
En verklighet som var förvrängd från början.
Egentligen ful.
Inuti.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar