Det värsta med hela deras situation var egentligen inte att de hade delade meningar kring hur illa det var, utan att hon inte tilläts ha en åsikt om det. Hon upplevde många gånger att hon inte fick ifrågasätta eller säga ifrån alls. Hon skulle bara acceptera och tycka att allt var okej. Gjorde hon inte det så blev det konsekvenser. Oftast var deras liv mycket bättre när hans barn var hos dem, men allt oftare brydde han inte ens om att de var där. Hon fick höra hans åsikter om henne i alla fall. Han gick aldrig på henne fysiskt när de var i närheten så hon såg till att ha dem nära så ofta hon kunde. De blev hennes skyddsmur genom att hon höll dem nära sig och som tack för att hon alltid fanns för dem så fick hon deras kärlek. Relationen med barnen var det bästa hon hade, de blev hennes allt när hon knappt visste vem hon själv var.
Hon ville så gärna få honom att förstå, få honom att se vad hans behandling gjorde mot henne. Däremot visste hon inte hur hon skulle göra. Hon var för svag i sig själv för att lämna honom och dessutom visste hon inte om det var en smart lösning när allt de betalade för stod på henne och lånen han tagit i hennes namn kedjade fast henne vid hans handled. Hon blev beroende av honom. Sedan var det såklart relationen till barnen. Det absolut värsta med tanken att lämna honom var att hon inte skulle få lov att träffa barnen igen.
Tillfället att säga hur hon kände fick hon under en av deras dagar. Hennes egen hade varit tung och sängen hade varit hennes närmsta vän alldeles för många timmar den dagen. Hon var ledsen och nerstämd, men hade hela tiden försäkrat honom om att hon ville äta middag med honom och hitta på någonting tillsammans. När klockan närmade sig sex på kvällen hörde hon honom gå ut i köket för att påbörja maten, vilket fick henne att gå upp. Långsamt tog hon på sig kläderna och tänkte igenom ordval och vilket tonfall hon skulle ha sedan gick hon ut i köket för att hjälpa honom. Han tittade på henne där hon stod lutad mot skafferiet, log och försäkrade henne om att han hade koll på läget. Hon log tillbaka. En bra dag, Han har en bra dag, tänkte hon för sig själv. Hennes kropp slappnade av och hon lät sin kropp glida ner mot golvet och där blev hon sittandes och lekte med telefonsladden. Försökte hitta ingången, försökte hitta de rätta orden.
Han stängde av spisen och satte sig vid köksbordet mittemot henne. Jag behöver berätta en sak, sa han. Hon stannade upp i sina tankar och tittade upp på honom. Han berättade att han bestämt sig för att flytta från den stad de bodde i just nu och flytta till samma stad som barnen. Att han har tänkt på det länge, från när de två hade pratat om att flytta till en helt annan stad. Han hade funderat sedan dess och kommit fram att han inte ville det, utan istället flytta till barnen. Det susade i hennes öron. Ännu ett löfte som han valde att bryta. Han avslutade det han ville ha sagt med att säga att han inte skulle ändra sig och att hon inte behövde följa med om hon inte ville.
Alla känslor bara strömmade inom henne. Ville ut, berätta hur det kändes, visa hur de såg ut. Hon hade lyckats tygla dem länge, kanske alldeles för länge för att vara försent. Just nu spelade det dock ingen roll. Det gick inte att hålla tillbaka dem, så hon lät dem. Allt kom ur henne, som en explosion i kroppen. Hennes kropp vred sig i smärtor där hon satt på golvet. Hon minns inte vad hon sa. Hjärnan blockade ut alla ljud. Hon minns bara hur hennes tårar forsade ner för kinderna och hur ont det gjorde inuti henne. Hur hon slog med sin knutna hand mot golvet tills knogarna skrapades upp och hur hennes kropp krängde som om den vore redo att fly därifrån. All smärta, all sorg, all besvikelse, som om det inte fanns något stopp i henne.
Han satt där på sin stol vid köksbordet. Tittade bara på henne som om hon vore från en annan planet. Verkade inte vilja förstå eller känna. Så plötsligt en glimt av reaktion och han for upp och rusade rakt mot henne, grep tag och tryckte upp henne mot väggen. Han skrek inte utan pratade med en låg hotfull ton samtidigt som han spände ögonen i henne. Hans händer hade ett fast grepp om hennes hals och hon kunde inte andas. När han var klar, när han hade fått sagt sitt slet han tag i henne och släppte henne precis när hon tappade balansen och hon for rakt i golvet. Det kalla golvet träffade hennes kind. Det gjorde inte ont fysiskt, men smärtan inuti henne var mer än hon kunde klara av. Tårarna forsade fortfarande och hulkningarna gjorde det fortsatt svårt att andas. Hon hörde sina egna hjärtslag, snabba, rädda och regelbundna. Alltså levde hon fortfarande. Vad hon önskade att hon inte behövde leva längre. Just där, just då. Inget helvete var värt det här.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar