Hon vet inte hur länge hon legat där på golvet. En halvtimme, kanske flera timmar. Antagligen hade hon somnat till och vaknat av sina egna viskningar. "..orkar inte mer. Jag orkar inte..." Så kom tårarna igen och hon grät tyst för sig själv fortfarande med kinden mot golvet i köket. Vågade inte röra sig, orkade inte lyfta sin egen kropp. Den var slut, totalt tömd från all energi. Så hans steg som närmade sig. Hon hörde honom sätta sig på golvet intill henne. Sedan hans händer som lyfte upp henne och drog kroppen mot hans famn. Vaggade henne utan att säga ett ord medan hennes läppar fortfarande formade orden "orkar inte" ljudlöst. För att vara så nära honom hade aldrig någonsin tidigare fått henne att känna sig så långt ifrån honom.
Han böjde sitt huvud fram för att försöka höra vad hon viskade. Med gråten i halsen formade hon orden igen. "Jag orkar inte mer." Orden fick honom att släppa henne, resa sig upp och gå därifrån. Från vardagsrummet hörde hon honom säga att han gjorde allt för henne, men att hon alltid lyckades visa sig så otacksam. I den stunden insåg hon att hon alltid skulle vara ensam tillsammans med honom. Deras gemensamma förhållande skulle förbli hennes ensamhet. Hennes sorg, skam, skuld. Att hon var så dum att hon inte förstod att hennes känslor och hennes mående inte hade någonting med deras förhållande att göra.
Någon vecka senare var de på en nyårsfest tillsammans med hennes revykollegor. De fick som uppdrag att ringa in det nya året. Med ett leende på sina läppar stod hon på en scen med höjt glas och räknade ner. Ner till vadå? Helvetet, tänkte hon för sig själv. Direkt efter mötte hon upp honom som stod nedanför med ett eget glas. Endast för syns skull kysste hon honom, log tindrande och sa gott nytt år. När artigheterna blivit tillräckligt många för att vara godkände gick hon raka vägen till toaletten för att kräkas.
Hennes kärlek till honom hade dött. Fullkomligt dött samma dag som han berättat att han tänkte flytta och inte brydde sig om hon följde med eller inte. Han visste att hon inte hade någonting kvar i sin hemstad och han visste att hon hade ljugit om allt kring deras situation till alla. Dessutom var hon mitt uppe i sina studier på universitetet. Det var inte bara för henne att flytta tillbaka och han visste det. Och hur skulle hon kunna förklara för sina vänner och familj? Hon visste inte ens om de skulle ta emot henne igen. Allt hon gjort hade hon gjort för deras skull, för honom, så att han skulle må bra och slippa tappa ansiktet. Vad fick hon tillbaka? Hon kunde knappt se på honom längre för han gjorde henne illamående. Och värst av allt. Att inte kunna se sig själv i spegeln.
Hon flyttade med för barnens skull. Allt var för barnens skull. Hon skulle aldrig kunna förmå sig att lämna dem nu. De hade det tufft under en period och hon visste att hennes närvaro var en av deras få trygga punkter just nu. Hon kunde svika sig själv. Övat hade hon redan gjort i flera år, men hon skulle aldrig kunna svika barnen. Hon fanns hos dem hela tiden och när de var hemma hos dem hjälpte hon till med allt de bad om. Så länge hon hade dem nära så rörde han henne inte. Knappt ens ett nedvärderande ord.
I den nya staden fick han ett jobb på en spelbutik. Resultatet blev såklart att han spelade hela tiden. Hon valde att blunda för hon orkade inte längre bry sig. Deras ekonomi var totalt körd i botten och lånen blev fler, men hon visste att om hon nämnde det så gick det illa för henne. Hon var så tom inuti att hon inte orkade att säga nej. Orkade inte stå upp för sig själv. Hon var ingenting, en produkt av honom. Gick något fel så gav han sig på henne, men inte ens då orkade hon säga ifrån. Inte ens när han drog hennes huvud så hårt mot en dörrkarm att hon var tvungen att sy två stygn sa hon ifrån. Istället åkte hon dagen efter iväg till universitet med ett leende för att sedan sitta hela eftermiddagen och kvällen på studentcentrum tillsammans med sin vän och pluggat, utan att yttra ett ord.
Ingenting spelade någon roll. Deras kontakt med den gemensamma terapeuten hade upphört i och med deras flytt och till sin psykolog slutade hon bara gå till. Hon skulle ändå inte kunna prata om vad som hände i hennes liv, livrädd över hur han skulle reagera. Det var lättare att lägga skulden på sig själv. Hon hade försatt sig i den här situationen. Hon visste inte hur hon skulle ta sig ur. Hon visste inte ens om det var värt det eller om hon var stark nog. Det var lättare att bara flyta med i en värld där hon blev tillsagd vad hon skulle göra och fly till universitetet eller studentcentrum när det blev för tungt att andas. För barnens skull fanns hon. För barnens skull tog hon skiten.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar