Det fanns en tid då jag ville hata dig.
För allt ont du gjort mig och för all smärta du lämnade efter dig.
Jag ville slå, sparka och spotta på dig för att du trasade sönder mig själsligt.
Hade velat hänga ut dig och låta andra stena dig för ditt avskyvärda sätt att behandla mig.
Hur man kan göra någon man älskar så illa.
Hur man kan krossa någon som finns i ens hjärta på det sättet.
Att man kan bli en sådan idiot för att sedan förlora allt som var värt något
Tro att man kan lyfta sig själv genom att förstöra för någon annan.
Ibland sörjer jag den jag en gång var enormt mycket.
Ändå är jag så oerhört tacksam för den jag blivit ur allt som varit.
Istället borde jag kanske tacka dig.
För att jag idag vet så mycket mer om mig själv och vad jag vill.
Kunskapen vad jag själv och de som står mig nära är värda och vilken gåva livet är.
Mina mål i livet känns mer självklara och jag tänker inte nöja mig med ett lagomt resultat.
Och du som trodde att du formade mig.
Jag formade mig, efter den erfarenhet du gav mig.
Av oss två är det jag som idag kan skratta mig lycklig över det.
För livet har aldrig känts så värt att leva som nu.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar