Vad kärlek är

Du tog min hand och sa:
Jag ska visa dig vad kärlek är.

Du ledde mig längst vägen. En vacker stig med underbara ängar på båda sidor. Med det ljuvligt doftande gräset, de vackraste blommor man kan tänka sig och överallt livfulla små fjärilar. Det fanns ingen annan plats på jorden jag kunde tänka mig att hellre vilja vara.

Där ängarna tog slut möttes vi av skogen med vackert grönskande träd. Några solstrålar trängde sig förbi trädens täta kronor och gav liv och ljus. På avstånd såg vi en vackert skimrande bäck och runt omkring oss sjöng fåglarna sin allra finaste sång. Du log mot mig där vi gick hand i hand och jag kände mig så trygg.

Djupare in i skogen smalnade stigen av och allt runt omkring förändrades mer och mer. De vackra täta träden ersattes av höga snåriga buskar. Bäcken dog ut och fåglarna hördes inte längre. Buskarnas grenar rev i ansiktet och solens strålar försvann bakom molnen. Du frågade om jag litade på dig och jag nickade tvekande.

När vi nådde det parti där stigen försvann och marken både blev gropig och stenig stannade jag och skakade på huvudet. Du tittade bedjande på mig och tog ett hårt tag om min handled. Jag bad dig om att vi skulle gå tillbaka, men du fortsatte framåt och det fanns inget annat val än att följa med.

Till sist möttes vi av dunklet och kylan. Vart vi än gick så fanns det inget som skyddade oss mot vinden som bet tag i våra kinder. Du skyndade på dina steg och jag försökte slita mig ur ditt grepp och efter ett långt tag lyckades jag och vände om, men du kom ifatt mig och tog mig tillbaka. Jag hade ju inte fått se vad kärlek är än.

Ett långt tag gick vi med kylan och tystnaden. Du gick bakom mig för att kunna försäkra dig om att jag inte skulle lämna dig, men där vi befann oss nu skulle jag aldrig våga. Rädslan för att inte hitta tillbaka var alldeles för stor. Det var mycket enklare att gå tillsammans med någon annan än att gå själv.

Så från ingenstans, ett stup. Jag tvärstannade och tittade rakt ner i avgrunden. Du frågade varför jag stannat och manade mig framåt. Min puls gick upp av skräcken och jag försökte stå emot dina knuffar. Dina ögon var svarta och det fanns inget leende kvar. Det var då jag insåg att det var över. Den här striden skulle jag aldrig ha kraften att vinna.

När någon frågade vad som hänt sa du:
Jag visade henne vad kärlek är, men hon tappade balansen och föll.

Kanske var det inte helt osanning för visst föll jag.
Men inte för att jag ville dö, utan för att jag ville leva.