Hon vaknade upp i en ensam säng och nedanför satt ett av barnen och lekte med bilbana. När barnet upptäckte att hon var vaken lös ögonen till och alla frågor till henne bara bubblade ut ur den lilla munnen. Hon däremot var inte alls lika talför på morgonen och ett, för henne, okänt barn var absolut inget hon ville konfronteras med när sömnen fortfarande fanns kvar i ögonen, men hon visade sin goda sida och svarade vänligt på alla frågorna tills hon blev räddad av honom.
Hans klarblåa ögon var lika vackra i dagsljuset som de hade varit kvällen innan när de sågs för första gången och med ens rycktes hon tillbaka flera timmar där hon stod och väntade på honom på den utsagda platsen. När han långsamt kom gåendes emot henne skymd av mörkret, samtidigt som hon hade hans röst tätt intill sitt öra. Hennes hjärta slog så hårda slag av både förväntan och nervositet att hon trodde att det skulle synas utanpå henne och det gjorde det nog också. Tillslut stod han mitt framför henne med det vackraste leendet hon någonsin sett och han omfamnade henne och viskade i hennes öra retsamt att hon aldrig någonsin igen skulle kalla honom för fegis. I hennes huvud lovade hon sig själv att hon genast skulle sluta med det för hon skulle aldrig klara av en sådan här situation igen.
Efter att ha bytt några ord gick det gemensamt till hans bil, satte sig och började färden tillbaka till hans stad. Han ville stanna till för att äta och frågade om han skulle köpa med sig någonting till henne. Hon skakade på huvudet och sa att hon fortfarande var mätt efter hennes och systerns middag. I själva verket hade hon inte en aning om ifall hon var hungrig eller inte. Och om hon var hungrig så skulle hon aldrig lyckas få ner någon mat ändå. Vad höll hon på med? Sätta sig i en främmande persons bil på väg flera mil från sitt hem. Måtte det inte hända någonting.
Ju längre bilfärden tog sig desto enklare blev det att prata normalt med honom. Hon fann ganska snabbt att det blev ett naturligt flöde med samtalsämnen om hon valde att inte titta på honom när hon pratade, utan istället titta rakt fram genom framrutan. På det sättet blev deras samtal nästan precis som deras telefonsamtal, fast med den stora skillnaden att de var fysiskt närvarande för varandra, vilket blev chockerande verkligt när han frågade henne om han fick ta hennes hand. Frågan fick henne att stelna till och tappa andan. Deras blickar möttes snabbt och hon rodnade till. För några sekunder blev det helt tyst dem emellan tills hon nickade försiktigt och viskade fram ett ja. Han satte sin hand ovanpå hennes som vilade på hennes ena lår. Varsamt förde han sina fingrar emellan hennes och omslöt till sist hennes hand. Hon å andra sidan vågade knappt röra sig. En lång stund satt de så, helt tysta och följde vägen som lystes upp av bilen. Och långsamt, långsamt släpptes hennes nervositet mer och mer. Han tyckte om henne. Han tyckte genuint otroligt mycket om henne.
Den helgen gick med ett rasande tempo med barn, badhus och hel del egentid när barnen lämnades av hemma hos sin mor. När helgen var över och de åkte tillbaka till hennes stad kändes hela situationen så naturlig, så äkta. Hela hennes faktiska liv i hemstaden kändes som en låtsasvärld hon som hon var tvungen att återvända till. Han släppte av henne precis på samma ställe som de hade träffats och de sa hejdå till varandra med en kyss som verkade vara i en evighet. De skiljdes åt och hon vågade inte vända sig om av rädslan att det inte hade varit på riktigt. Att mötet bara varit en dröm.
De följande veckorna bokstavligt talat rusade fram och de turades om att åka till varandra. De var så uppslukade av varandra att de knappt kunde vara utan varandra, vilket också blev påtagligt när han var på väg till henne redan efter att hon åkt iväg några timmar innan och hon inte kunde bli lyckligare av den nyheten då hennes hjärta höll på att gå sönder varje gång de skiljdes åt. De delade varandras liv innan de ens hade beslutat att det skulle vara de två. De gjorde upp planer och räknade med varandra i saker de skulle göra med sina egna vänner och sin egen släkt. Det blev så naturligt för dem att ingen annan i deras omgivning ens reagerade, som om det aldrig funnits ett liv utan deras "vi".
Deras gemensamma liv var verkligen som en dröm och hennes vanliga liv blev mer och mer någonting hon försökte komma ifrån. Men när ett telefonsamtal gällande att hon skulle komma till en hyresvärd för att skriva på ett hyreskontrakt nådde henne så kastades hon tillbaka med en smäll. Hon var egentligen på väg någon annanstans i livet och hon hade aldrig trott att hon skulle bli tvungen att välja mellan honom och ett helt annat liv någon annanstans. Hennes dröm om en flytt som hon nu skulle behöva sätta i paritet med honom. Var hon beredd att säga hejdå till sin stora dröm som var en underskrift i från att bli sann?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar