Vill du vara min tjej? Den frågan var det enda som ekade i hennes huvud när hon satt med en penna i handen och försökte förmå sig att skriva under det där kontraktet till sin dröm. Flytta hit, hade han sagt till henne bedjande och det fick henne att tvivla på om hennes dröm verkligen var den hon trodde. Han skulle inte bli flyttbar på flera år, vilket betydde att om de skulle kunna vara vi för all framtid så skulle hon någon gång ändå behöva ge upp sin egen dröm och kanske var det bättre att ge upp den innan hon ens fått börja uppleva den. Om någon skulle vara värd så mycket så var det ändå han. Han som lovat henne att alltid finnas vid hennes sida, älska henne över allt annat. Han som hon inte kunde sluta tänka på eller vara utan en endaste sekund. De var ett vi, ett team, två själar i symbios. Så hon släppte pennan och tackade nej.
De två kommande månaderna gjorde de sig redo för att hon skulle flytta till honom. Han började göra plats för henne i sin lägenhet och hon sade upp sig från sitt jobb och ordnade för att hyra ut sin lägenhet för ett tag framöver. De va bestämda och målmedvetna trots att röster runt omkring dem sa att de gick för snabbt fram. Främst bland hennes vänner. Egentligen handlade de troligtvis mest om att hon blivit en safe-girl på grund av tidigare erfarenheter, men när det gällde honom var hon säkert. Helt säker och det här var ett bättre alternativ än att de skulle åka fram och tillbaka till varandra i oändlighet, samt att detta skulle vara hennes chans att börja om på nytt i en helt annan stad.
Från dagen då hon hade bestämt sig för att tacka nej till sin stora dröm kröp till det omkring ett illamående i hennes kropp, men hon avfärdade det med att hon bara var nervös över att lämna sitt nuvarande liv bakom sig. Vem skulle inte kunna bli lite illamående av byta ut sin trygga vardag till något som var helt okänt? Dagarna gick, men illamåendet ville inte ge med sig. Snarare så växte det sig starkare och när hon inte längre kunde äta frukost insåg vad det var. Instinktivt tog hon ledigt från jobbet, packade sina saker, handlade det hon behövde på apoteket och tog första tåget till honom.
Hon behövde honom närvarande och han fanns vid hennes sida. Tillsammans satt de i hans kök och hon fingrade på förpackningen med graviditetstestet. Hon ville inte ha barn, han kunde absolut tänka sig ett till och definitivt tillsammans med henne. När resultatet stod klart att det hon redan känt på sig stämde, att de var gravida kunde lyckan i hans ögon inte döljas. Den lyckan fick henne kväva sin panik och hon tänkte för en stund att det säkert blir bra, men det blev inte. När hon väl var hemma igen och det var två veckor kvar tills hon skulle flytta så bröt hon fullständigt ihop. I tårar ringde hon till honom och det enda ord hon lyckades få fram var förlåt. Han lugnade henne och sa att de inte såklart skulle göra det som kändes bäst för henne och att han skulle vara lyckligast med henne glad.
Tillsammans bokade de en tid hos en läkare nära honom då aborten inte gick att ordna innan hon flyttade från sin stad. Inte nog med att hon skulle behöva beröva honom den glädje han kände när det bekräftades att de var gravida. Hon skulle även behöva göra den flera mil från sina vänner och familj som hon kände sig trygg med. All den glädje och förväntan som fanns i och med flytten förvrängdes till smärta och oro, vilket i sin tur ledde till att hon inte kunde ta sig igenom packandet av sina saker utan att falla i tårar. Det var inte så här det skulle bli. Inte så här det skulle kännas.
Flyttlasset gick och två dagar efter flytten var första besöket hos läkaren för att förbereda dem inför det som skulle göras. Flera gånger frågade hon var han kände och vad han ville. Hela tiden gav han henne samma svar, att han ville se henne glad igen. Allt annat var oviktigt. En vecka senare åkte de in hand i hand och genomförde det som skulle komma att bli, fram till då, hennes största smärta. Både fysiskt och själsligt. Nio timmar senare var det över och de åkte hem och hon lade sig i sängen och somnade gråtandes.
Hon minns inte hur länge hon hade legat där, om det var timmar eller dagar, men hon hörde honom prata i telefon gällande om det var lägligt att barnen skulle komma till honom den helgen. Han och barnens mamma hade uppenbarligen olika åsikter om den saker, men hon var för utmattad för att orka bry sig och somnade om. Nästa gång hon vaknade satt han i sängen och sa att hon behövde komma upp för barnen var på väg till dem. I fyra dagar hade hon legat i sängen och från nu skulle hon behöva bete sig som om ingenting har hänt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar