Det var sällan som hennes vänner kom och besökte henne i den nya staden och då hade hon ändå bott där i några år nu. Därför var det extra roligt när hon väl fick besök av en gammal barndomskamrat. De hade bokat upp och planerat för helgen sedan en tid tillbaka och när helgen kom var hon så upprymd av glädje att hon knappt visste vart hon skulle ta vägen. Det fanns inte ett enda bekymmer i hennes liv just där och då.
Hennes vän visste varför de inte bodde tillsammans längre och hon var noga med att försäkra henne om att det bara var tillfälligt. Planen för helgen var att äta middag tillsammans i deras gemensamma lägenhet och sedan gå ut och festa tillsammans. Han hade även bjudit med en kompis till sig. Fastän hon och han knappt träffat varandra sedan hon flyttat till sin egna lägenheten så lyckades de ändå leva upp till synen att de var det perfekta paret och han var den perfekta sambon. Det var märkligt hur duktiga de blivit på att spela teater för hela sin omgivning.
Kvällen var fantastiskt och dagen som följde fick hon tid ensam med sin vän och även om det var jobbigt så lyckades hon ändå öppna dörren lite, lite på glänt för hur det egentligen var, men hon fortsatte samtidigt att försäkra sin vän om att det snart skulle bli bra mellan dem igen. Snart skulle hon vara tillbaka i deras gemensamma lägenhet. Det var så svårt för henne att erkänna att det inte alls var bra mellan dem och att hon mest av allt bara ville flytta hem. Om det var någon som skulle förstå hennes smärta så var det just den vän hon hade mitt framför sig nu, ändå tog det emot. Hon ville inte behöva känna sig misslyckad så hon viftade bort det som gjorde så ont i henne.
När helgen var över och hennes vän hade åkt hem landade all hennes smärta utanpå hennes kropp och det fanns inget som helst stopp för hennes tårar. Hon hatade sitt liv, hur det hade blivit. Hon hatade sin lägenhet och allt vad den symboliserade. Hon hatade hans spelande och hans sätt att lägga över all skuld på henne. Över allt annat så hatade hon den som hon blivit, den fega människa som inte vågade säga ifrån och inte vågade stå upp för sig själv. Någon som levde för någon annan och nu när hon blivit så tom så visste hon inte ens om hon skulle orka förändra någonting alls.
Tårarna forsade ner för hennes kinder och när de väl var slut och hon bara legat i sin säng och tittat rakt ut mot ingenting i några dagar bestämde hon sig att verkligen försöka igen. Hon orkade inte längre vara arg och besviken på allt som har varit. Någonstans försökte hon intala sig att deras situation inte skulle bli bättre av att de båda var ambivalenta kring den. Hennes önskan hade varit att han skulle ta kontakt och säga att han saknade henne, men eftersom det inte verkade ske så valde hon att själv ta kontakt med honom. De bestämde att de skulle träffas för en middag hemma hos henne. Både dag och tid sattes då han hade lite annat planerat, fotbollsmatch och fest med någon polare. Det hade aldrig hänt förut, men hon valde att inte kommentera det utan istället vara glad för att han gjorde annat än att spela poker.
Dagen kom och hon hade planerat dagen väl. De skulle äta en trerättersmiddag tillsammans och hon var noga med att välja det som hon visste att han tyckte om. Hon fixade till sig själv och satte på sig sitt vackraste leende och öppnade dörren när han ringde på. Han hade med sig en ros och gav henne en djup kyss, precis så där fantastisk som hon minns dem de där första gångerna de kysstes. Känslan gjorde henne varm i hela kroppen och hon kom på sig själv med att rodna. Rosen satte hon i en vas på bordet och de åt tillsammans med tända ljus och musik i bakgrunden. De skrattade och log. För första gången på mycket länge hade de normala samtal som inte handlade om deras problem.
Efter maten satte de sig i vardagsrummet och de började prata om det som tagit emot, deras relation. De pratade lugnt om vad som var viktigt för dem själva och i deras relation. Han låg i hennes soffa och talade lugnt och hon satt på en pall precis bredvid. Det var så länge sedan de hade pratat med varandra på det här sättet att hon undrade om det någonsin hade hänt förut. För första gången lyssnade de på varandra, de tog in och ställde frågor. De till och med pratade om framtiden, deras framtid och hur de skulle bli när de valde att flytta ihop igen. Han flyttade in i soffan och markerade för henne att han ville ha henne bredvid sig. Långsamt lade hon sig i soffan hos honom med ett bultande hjärta. Han omfamnade hennes kropp och kramade henne länge. De två tillsammans, enade till ett. Hans kropp så nära hennes. Länge låg de bara så helt tysta. När han släppte hennes såg hon att han hade tårar i ögonen. Jag älskar dig så mycket, sa han med darrande röst.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar