När hennes namn ropades upp ställde hon sig upp med ett leende och gick med den kvinna som kom för att hämta henne. Hon var välklädd, vackert sminkad och framför allt så såg hon ut att vara jordnära med sitt varma leende, inte alls som hon hade föreställt att en psykolog på ett sjukhus skulle se ut. Hon visste inte riktigt vad hon hade väntat sig istället, men det var absolut inte den person som nu satt framför henne och ögnade igenom remissen som skrivits. Kvinnan tittade på henne igen, log sitt varma leende och berättade syftet med deras möten. De skulle vara på hennes villkor och kvinnan framför henne lovade att hon absolut inte skulle välja att prata om något som hon inte ville. Det fick henne att slappna av och falla i gråt. Fan, tänkte hon för sig själv och utåt bad hon om ursäkt. Kvinnan räckte henne en näsduk och sa med lugn röst att det var okej. "Jag brukar ha den här effekten på människor. Det är en del av mitt yrke." Hon tittade förvånat upp på kvinnan som fortfarande log. Kvinnans kommentar fick henne att skratta till mellan snyftningarna. Det här kändes bra. Hon var bra.
Inte en enda gång under deras samtal hade de pratat om honom. Hon ville inte för hon skämdes så mycket över hela situationen och hon var rädd att kvinnan skulle fråga varför hon fortfarande var kvar hos honom. På den frågan skulle hon inte ha något svar mer än att hon innerst inne älskade honom och hennes tro på att det någon gång skulle bli bra igen. Helt ärligt var hon inte säker på om det var skäl som var bra nog. Efter deras samtal åkte hon hem till sin egna lägenhet och lade sig i sängen och sov. Hela mötet hade varit en kraftansträngning, men hon var trots det nöjd med att få prata med någon som inte visste om någonting om hennes eller deras situation. Senare på kvällen ringde han till henne och frågade hur det hade gått. Hon svarade med eftertanke eftersom hon inte visste om han frågade för att han faktiskt brydde sig eller om det var för att kontrollera att hon inte sagt något som inte var okej.
Hennes nya lägenhet var en tom och kall plats. Väldigt få saker hon hade var hennes egna, vilket i sig gjorde att det inte kändes som hennes hem. Förutom det så hatade hon den. Den var liten och det luktade konstigt ungefär som på ett sjukhus. Med andra ord kände hon sig mer som en patient än som någon som flyttat till en egen lägenhet för att få ro. Det här var ingen plats att få ro på och om hon trodde att hon mådde dåligt innan så var det ingenting mot hur hon mådde där hon var nu. Hon hade ingen som helst aning om hur mycket eller ofta han spelade eller om han betalade räkningarna som han skulle. Många av de saker de betalade för stod dessutom i hennes namn, i princip allt förutom hyran. Hon hade valt att ta bort sitt namn från kontraktet för att inte stå för två lägenheter. Skulle den inte betalas så skulle det bli mer utgifter för henne än vad hon skulle kunna betala för.
Måendet blev sämre och sämre för varje dag som gick. Psykologen träffade hon enligt överenskommelse en gång i veckan nu i början, men hon envisades med att inte beröra någonting om hennes nuvarande situation. Hon ville inte och hon orkade inte. Mentalt var hon inte där än, så det pratade istället om hennes uppväxt och hennes svårigheter med att kontrollera sin ilska. Ilskan var ändå på något sätt kopplat till den situation hon var i nu utan att hon direkt behövde prata om den. Hemma var det enbart hemskt. Hon började isolera sig mer och mer. Han var det enda hon hade och några få vänner från skolan som knappt kände till hennes situation mer än att de valt att gå isär ett tag. Mer orkade hon inte berätta.
Allt fler dagar började hon få konstiga tankar, som att om hon inte fanns så skulle allt bli så mycket bättre. Ibland kunde hon stå på sin balkong från tredje våningen och fundera på om hon bara skulle bli skadad eller verkligen dö om hon hoppade, men det var bara tankar. Om än kusliga tankar. Botten nåddes när hon en dag satt på toaletten. Handfatet var placerat mitt framför så att hon kunde luta huvudet mot dess kant. Hon blundade och funderade på om hon skulle kunna slå sig själv till döds genom kraft slå pannan rakt mot kanten. Jag testar. Det är värt att testa, tänkte hon och tog tag om handfatet med båda händerna och lutade huvudet bakåt. Hon föll i tårar och lyckades stoppa sig själv med tanken: "Vad håller jag på med?".
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar