Hennes enda glädje var några få personer från skolan som hon hade börjat lära känna. Och så barnen. Även det äldsta hade nu börjat acceptera henne och började till och med ty sig till henne. De var hennes räddning om helgerna när hon inte kunde fly till skolan, studentcentrum eller hem till Göteborg. Hon kom dem nära och höll dem nära. Nu hade hon även fått ett till flyktställe då hennes nyfunna vänner från skolan hade frågat om hon ville vara med i stans revy. Musiken som hon saknat så mycket och hon slapp att vara hemma några timmar till om veckorna.
Hemma. Deras hem var en mörk plats. Hans arbetsplats med ett jobb han skötte uselt när man kollade på kontoutdragen. Ibland kom det in pengar, mycket pengar, men de försvann oftast lika snabbt. Förutom det så var det ganska tomt. Inkassobrev i både hennes och hans namn. Hon var så van vid dem nu att de knappt bekom henne. Öppnade de inte ens, istället placerades de tillsammans med de andra på köksbordet och sorterades först när hon satt med alla andra räkningar i slutet av månaden. De var de andra breven som istället fick hjärtat att stanna, kronofogden. Hennes mors ord ekade varje gång i hennes huvud när hon såg dem, "Hamna inte hos kronofogden för då är ditt liv över.". Än så länge var de bara i hans namn, hans problem. Allt annat var hennes problem så det fick bli hans.
De gick på sina mötet hon terapeuten precis som vanligt. Jobbade på saker tillsammans där, men aldrig hemma. De pratade om framsteg som aldrig hade skett och om hennes väntan på att få komma till kuratorn och prata själv, det enda samtalsämne som ärligt fick henne på lite bättre humör. Hon ville så gärna att det skulle bli bra mellan dem, men hon kunde inte göra det själv. Han lät henne inte ens att ta på honom längre. Alltid med en massa ursäkter och när hon försökte närma sig honom fysiskt så backade han eller tog bort henne händer, som hon bar på en smittsam sjukdom. Hur skulle de någonsin kunna komma varandra närmre?
Det värsta slaget i magen var när han bad terapeuten om att få gå tidigare för han hade en turnering som han behövde vara med på. I den stunden insåg hon att deras arbete tillsammans inte var viktigt för honom. Eller snarare, han såg inte att de behövde arbeta på någonting tillsammans. Det var hon som var sjuk och behövde prata, enligt honom, inte han. Han var fullt upptagen med att ta hand om deras ekonomi eftersom hon inte verkade bry sig om det. Att han satt där försummade honom bara tid och pengar, vilket han var noga med att tala om för henne också. Lek du med dina vänner eller fixa med din utbildning som ändå inte ger någonting, brukade han säga. Det var de snälla orden. Och hon var glad när de bara var ord. Vredesutbrotten var värre. När som helst och utan förvarning kunde han bli vansinnigt arg. Till synes för ingenting. Ett felaktigt ord och en glasflaska med olivolja kunde komma mot henne för att krossas i diskstället. För att rädda ansiktet från glassplitter fick hon gömma ansiktet med sina armar och händer.
Allt oftare önskade hon att lämna honom var ett alternativ, men vad skulle hon göra? Hon kunde inte flytta hem igen. Hennes bostad var överlåten och arbete hade hon inget. Lämna skolan kunde hon inte göra för hon var snart klar med studierna och kunde snart söka till universitetet. Revyn kunde hon inte heller lämna. Hon hade sagt att hon skulle vara med, hon ville också vara med och dessutom kunde hon inte svika sina nyvunna vänner. Han skulle inte klara sig utan henne, utan henne hade han ingen inkomst alls. Och i grund och botten så brydde hon sig om honom även om inte han kände likadant för henne. Trots att han behandlade henne illa så älskade hon honom. Så hon stannade kvar. Hos honom, i mörkret. Hon välkomnade tomrummet som flyttade in i henne. Utan honom blev hon ingenting. Ett skal utan eget innehåll som han kunde fylla med skiten som han kastade på henne.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar