De träffades på ett chattforum. Båda satt som administratörer och såg till att reglerna följdes och kastade ut de som inte betedde sig som önskat. Hon var ny, han var gammal i sammanhanget. Gemensamt för de båda var att de gillade admin-passen på kvällen eller natten. Eftersom de var ganska ensamma om att föredra dessa pass så kom det sig ganska naturligt att de ofta stötte på varandra inne på chatten och löste av varandra. Alltid med information om hur passet har gått, vilka som är varnade och vilka som blivit spärrade eller utkastade. Till en början var det bara formell information då det inte kände varandra mer än vad de hade som nickname, men ju längre tiden gick desto mer personliga blev de med varandra. Det hände till och med att de satt kvar under den andres pass endast för att prata med varandra. Några veckor senare hade de bytt nummer, men formellt sett var det endast för att de skulle kunna be om hjälp när det blev för stökigt eller för att få avlösning.
Tre veckor. Hur skulle hon kunna klara sig utan sin vapendragare i tre veckor?
Helt ärligt var hon endast kvar på chattforumet för att ha en anledning till att prata med honom, men det skulle hon aldrig någonsin erkänna. Inte ens för sig själv. Även fast det blev så uppenbart redan den första veckan han var borta. Från att sitta på chattforumet varje kväll till att knappt tänka tanken på att gå in dit. Ju närmre juldagarna kom desto oftare blev dock besöken. Vilken dag var det han skulle komma hem igen?
På annandagen vaknade hon upp av nyheten om tsunamin i den indiska oceanen. Bilder på flyende människor i Thailand rullades upp framför henne på TV-skärmen. En lång stund satt hon bara där, stirrade rak ut utan att våga tänka en tanke. När bilderna ännu en gång fladdrade förbi framför hennes ögon kastade hon sig in på chattforumet och eftersökte honom, men utan svar. I sitt minne försökte hon komma ihåg vilken dag han sa att han skulle vara tillbaka. Sa han juldagen eller annandagen? Hon gick tillbaka till TV:n med förhoppningen om att hon drömt de där hemska bilderna som visats, men på varenda kanal visade de samma sak. Bilder. På jättevågor, flyende människor och hur hus slets i spillror. Hela tiden pratades det om en uppskattning av omkomna människor, både totalt och antalet svenskar. Återigen hamnade hon i ett sinnestillstånd av att inte förmå sig att tänka. Att tänka tanken att han inte fanns längre kändes för hemsk. Han, som trots allt fick henne att le. Han, som gjorde allt för att charma henne och hon envist jobbade emot. Så dumt. Så fruktansvärt jävla dumt.
Hon gick tillbaka till chattforumet igen och gjorde ännu ett försök att efterlysa honom, men inget resultat den här gången heller. Till slut fick hon kontakt med ansvariga administratören och frågade henne om hon visste när han skulle komma hem. Annandagen, fick hon till svar. Huvudadministratören tillade efter en lång paus att det kunde innebära att han faktiskt åkte på juldagen. Det svaret fick hennes kropp att impulsivt kasta sig mot mobiltelefonen för att skicka ett sms till honom. Visst, han hade sagt inga sms, men vad fan spelade det för roll nu?
Timmarna gick, men utan svar. Om och om igen gick hon in på chattforumet för att se om han dykt upp. Hela tiden stod TV:n på med samma information som bara gick som i repris, ibland med ny information eller någon ny person som skulle uttala sig om det som inträffat. Så tillslut. Ett pling från mobilen. Ett meddelande från honom. "Jag lever. Är hemma...kom hem tidigt imorse"
Allt släppte. Alla känslor välde fram och hon grät. Han var hemma, inte kvar där. Han är inte för gammal, ålder spelar ingen roll. Skitsamma om han har barn. De är säkert precis lika fantastiska som han. Och han lever. Han lever och hon lovade sig själv att släppa in honom lite till i hennes liv. Hon måste bara först avsluta en påbörjan till ett förhållande med en annan person. Därefter får han precis det han vill. Henne.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar