Det tuffaste beslutet man kan ta är att lämna en person med missbruk. Det är också det modigaste beslutet. Att lämna är absolut inte det enklaste och ibland är det kanske inte ens möjligt. Allt är beroende på tid, plats och vad man har för relation till personen med missbruket.
Oavsett hur det är så ska man kräva hjälp. Jag vet att det är fruktansvärt svårt eftersom man allt som oftast blir runtbollad överallt. Ingen vet vem som ska ta hand om det och ingen är riktigt säker på om de har resurserna eller kunskapen för det. Det är däremot en lam ursäkt och jag förstår de människor som ger upp efter ett tag för att de inte orkar. Jag har varit där själv och jag gav också upp till den dagen som min kropp sa ifrån fysiskt. Då hade det gått ett och ett halvt år.
Idag önskar jag att jag hade krävt hjälp på en gång för att min kropp och mitt psyke inte hade behövt ta så mycket stryk och för att min väg tillbaka inte hade behövt att bli så lång. Att jag inte heller fick någon hjälp på en gång har lett till att jag har kostat samhället mer än vad som behövts. Jag var dock alldeles för svag som person när jag kom ut ur det där förhållandet så jag stod in pall att slåss för mig själv.
Jag förstår att det inte är det enklaste när man är som allra svagast, men att kräva hjälp vinner man så otroligt mycket på i längden. Klarar man inte av det själv så är det så otroligt viktigt att man har någon vid sin sida som kan kriga för en. Jag levde i det tysta med min historia och mitt mående en lång tid. Är det något jag hade velat göra annorlunda så är det just det, att ta hjälp av någon som stod mig nära. Någon som visste och som hade kunnat hjälpa mig att kräva den hjälp som jag hade rätt till av kommunen, men som jag fick alldeles för sent.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar