Hon var mitt uppe i sitt uppsatsskrivande. Sista delkursen inför att hålla på ett program på universitetet till hösten. Den behövde bli bra, eller i alla fall godkänd så hon kunde ta med sig sina poäng in i programmet. I början handlade det mycket om att läsa och samla in information. Ett arbete som pågick dygnet runt. Satt hon inte på studentcentrum så satt hon hemma.
Just denna dag satt hon hemma. Uppkurad i en fåtölj läsande på en bok. Han var iväg med barnen och skulle komma hem om några timmar. Hon hade all tid i världen för att bara vara för sig själv och bara plugga. All tid i världen blev väldigt många färre timmar än vad hon hade tänkt sig när yngsta barnet kom instormande genom dörren med de andra i familjen i släptåg. Hon fortsatte att läsa klart de kapitel hon var på och svarade därför bara ett kort hej när de såg henne sittande i vardagsrummet. Yngsta barnet frågade om hon kunde hjälpa till med en läxa och hon nickade leende och bad barnet att sätta sig vid köksbordet och börja själv.
Hon hörde honom starta igång datorn och sedan komma ut i vardagsrummet där hon satt. Han tittade på henne, suckade och frågade varför hon inte påbörjat maten. Hon höjde på ögonbrynen och svarade att det var för att hon inte väntat att de skulle komma hem så tidigt, men att hon snart hade läst klart. Han suckade att han var hungrig nu och gick och satte sig vid datorn. När hon bad honom att börja utan henne fick hon till svar att det inte var hans uppgift. Hans svar fick henne att ilskna till och gå ut i köket. Om du nu är så hungrig varför börjar du inte själv då? Allt som ska lagas finns ju redan framme, fräste hon. Kanske lite för fräsigt för att det skulle vara okej, men hon orkade inte bry sig.
Han påbörjade en turnering och hon tog fram potatisen från kylskåpet. Yngsta barnet pockade på uppmärksamhet för att få hjälp läxan. Hon stirrade på honom där han satt vid datorn. Ännu en gång fräste hon till honom och bad honom att hjälpa till. I ilska reste han sig och kom ut i köket och redde ut det barnet ville ha hjälpte. Innan han gick tillbaka till datorn blängde han på henne. Hon förstod att det innebar att hon skulle känna på hans ilska när de var själva. Istället för att bli rädd så himlade hon bara med ögonen och fortsatte att skala potatisen. Totalt oduglig är du din jävla slyna, sa han gick tillbaka till datorn.
Märkligt att det är okej för dig att kalla mig för jävla slyna när du fortfarande inte kan förlåta mig för att jag en gång för länge sedan kallade dig jävla idiot, ropade hon ut till vardagsrummet. Hon visste mycket väl om att hon var på riktigt djupt vatten med sin kaxighet. Men skadan var redan skedd med att maten inte stod på bordet när de var hemma så vad spelade det för roll att ens försöka förmildra omständigheterna. Från vardagsrummet hörde hon bara något muttrande, antagligen att han förlorat en hand. Hon upprepade vad hon sa och tillade att det var precis lika illa vad han kallade henne som vad hon kallat honom. Hans hand drämdes i bordet, vilket fick barnet att stanna upp i sina läxor och titta med stora ögon. Dra åt helvete, röt han.
Tiden stannade. Med vattnet fortfarande rinnande från kranen släppte hon potatisen och skalaren i sina händer. Luften gick ur henne. Hon stod bara där och tittade på vattnet. Jag är värd mer, tänkte hon för sig själv. Hon såg sig omkring i köket. Allt gick som i slow motion och hon kunde höra sina egna andetag och hjärtslag. Hon tog några steg från diskbänken och fäste åter blicken på vattnet som rann ut från kranen. Ja, jag ska nog göra det, tänkte hon. Hon öppnade munnen och hörde sig själv säga tyst. "Ja, jag ska nog göra det". Han verkade uppfatta hennes ord som om hon inte hade hört och upprepade sina ord. "Kan du inte bara dra åt helvete?" Fortfarande i slow motion tog hennes kropp sig fram till honom där han satt i vardagsrummet. Hennes ord blev kraftfullare den andra gången. "Ja, jag ska nog göra det".
Hennes kropp tog henne vidare till hallen. Hon tog på sig skorna och jackan och gick ut genom ytterdörren. Med handen kände hon efter så att mobilen och nycklarna låg där de brukade, i den högra jackfickan, vilket de gjorde. Hon gick ner för trapporna och fram till portdörren där hon blev stående. Försökte hitta sin andning, försökte inse vad hon precis hade gjort. Det var inte så här hon hade föreställt sig att det skulle bli. Hon hade ju övat på att säga hejdå till barnen. Nu blev det ingenting. Hon öppnade porten och och gick sin väg. Planlöst vandrade hon omkring i den lilla staden som inte var hennes. När hon promenerat omkring så där i några timmar satte hon sig tillslut på en parkbänk vid kyrkan, tog upp sin mobil och ringde sin bästa vän. Jag har lämnat honom nu, sa hon och tårar av lättnad trängde sig fram.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar