Han var på väg hem. I ett sms hade han skrivit att det var en halvtimme kvar och nu hade det gått hälften av den tiden. Hon vankade av och an i lägenheten. Det var slut nu. Hon skulle bara konfrontera honom med vad hon upptäckt och sedan skulle hon gå därifrån. Det svåra var att bestämma sig för om hon skulle vara arg på honom, förtvivlad eller bara likgiltig. Kroppen var arg, så fruktansvärt arg att knäna skakade på henne så fort hon var stilla medan huvudet och hjärtat växlade mellan alla tre. Om och om igen tänkte hon tanken att hon skulle ha lämnat honom den där gången då hon faktiskt var på väg, då när hon pratade med sin bästa kompis om att bo hos honom. Varför gick hon inte då? Hon kunde inte fatta att hon var kvar i det här.
Dörren öppnades, vilket gjorde att hennes puls rusade iväg. Hon valde att stå kvar i vardagsrummet för hon ville inte möta barnen ifall de var med. Det skulle göra för ont i henne att se på dem. Han ropade hälsande och hon tillbaka. Hon frågade om barnen var med och han svarade att de var kvar hos hans bror för att vara med sina kusiner. Han kom in i vardagsrummet och tittade på henne med ett trött leende. Hon stod bara där några meter ifrån honom. Kunde inte förmå sig att le tillbaka. Knäna skakade så oerhört att hon behövde sätta sig ner och soffbordet var närmast. Jag behöver prata med dig, sa hon så fort att hon sluddrade fram det och hon behövde säga det igen. Hon upprepade det med en kraft i rösten och lade till att hon ville att han skulle komma och sätta sig. Han satte sig i fåtöljen precis framför henne och tittade frågande på henne. Hon tittade ner på sina händer och tog ett djupt andetag. Försökte lugna sig själv, men det bara gick inte.
Är du otrogen mot mig? Frågan var tydlig och hon tittade rakt på honom. Han suckade och himlade med ögonen. Nej, sa han med i grimas. Jag vet att du är det, svarade hon kort tillbaka. Han suckade igen och försökte påstå att det var någonting hon fått från sina nya polare i stan. De snackade för mycket skit enligt honom. Hon berättade vad hon hade sett på datorn, om bilderna. När han fortsatte att förneka frågade hon honom om han ville se konversationen. De orden fick honom att sjunka ihop och bli tyst en stund. Han berättade sedan varför han gjort det, att det bara var ett tidsfördriv, inget seriöst från hans sida. Erkände att det var dumt. Hans tårar rullade ner för hans kinder medan han pratade och det fick hennes ilska att rinna av i samma takt. Han var ångerfull och förtvivlad. Han berättade när de pratat med varandra, men att de aldrig hade träffats ensamma och de hade aldrig haft sex med varandra. Kondomen hade fortfarande hans polare använt och hon kunde få det bekräftat av hans kompis om hon behövde.
Det förvånade henne att han inte blev arg eller hotfull mot henne och datumen han hade sagt när de hade pratat med varandra hade stämt. Han hade helt backat, bett om ursäkt och bett henne åter att inte lämna honom med hennes händer i hans. Tårarna och snyftningarna var så förtvivlade att hennes hjärta höll på att gå sönder. Han bad henne gång på gång att inte lämna honom och att han kunde göra vad som helst för att det inte skulle ta slut mellan dem. Hon behövde få tid att tänka och hon bad honom om det. Innan konfrontationen hade hon bestämt sig, men nu var hon inte lika säker längre. Minnet av vad som hände förra gången gjorde sig påmind och hon ville inte vara skälet till att två barn inte skulle ha sin pappa kvar i livet. Han var en fantastisk pappa till sina barn.
De kommande dagarna försökte hon landa i sina tankar och känslor kring allt. Han svarade tålmodigt på hennes frågor och gick med på allt hon bad om. Hon ville att han skulle börja spara sina konversationer igen och att han skulle ta bort henne som kontakt. Magkänslan kring att han faktiskt hade haft sex med henne trots att han gång på gång med bestämdhet sagt att det inte var så var den som spökade mest för henne. Han hade tagit med henne till sin polares restaurang en dag när hon inte jobbade och bett honom bekräfta, men det var något i polarens svar som inte kändes så trovärdigt. Munnen bekräftade, men ögonen och tonen sa någonting annat, men hon kunde inte annat än tro på det som sades för hon hade inga bevis mer än konversationer. Hon kunde aldrig bevisa att de hade träffats och det var det som fick henne att till slut bestämma sig för att släppa och gå vidare.
Några veckor senare började de prata om att flytta ihop igen. De skulle inte kunna lösa någonting när de inte bodde tillsammans. Båda var överens om detta och de pratade även med sin terapeut om det som höll med dem. De behövde arbeta som ett team och att de bodde på var sitt ställe skapade istället en större klyfta emellan dem. Några dagar senare sade hon upp sin lägenhet, packade sina saker och flyttade tillbaka till deras gemensamma lägenhet. Hon var hos honom igen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar