Det tuffaste beslutet man kan ta är att lämna en person med missbruk. Det är också det modigaste beslutet. Att lämna är absolut inte det enklaste och ibland är det kanske inte ens möjligt. Allt är beroende på tid, plats och vad man har för relation till personen med missbruket.
Oavsett hur det är så ska man kräva hjälp. Jag vet att det är fruktansvärt svårt eftersom man allt som oftast blir runtbollad överallt. Ingen vet vem som ska ta hand om det och ingen är riktigt säker på om de har resurserna eller kunskapen för det. Det är däremot en lam ursäkt och jag förstår de människor som ger upp efter ett tag för att de inte orkar. Jag har varit där själv och jag gav också upp till den dagen som min kropp sa ifrån fysiskt. Då hade det gått ett och ett halvt år.
Idag önskar jag att jag hade krävt hjälp på en gång för att min kropp och mitt psyke inte hade behövt ta så mycket stryk och för att min väg tillbaka inte hade behövt att bli så lång. Att jag inte heller fick någon hjälp på en gång har lett till att jag har kostat samhället mer än vad som behövts. Jag var dock alldeles för svag som person när jag kom ut ur det där förhållandet så jag stod in pall att slåss för mig själv.
Jag förstår att det inte är det enklaste när man är som allra svagast, men att kräva hjälp vinner man så otroligt mycket på i längden. Klarar man inte av det själv så är det så otroligt viktigt att man har någon vid sin sida som kan kriga för en. Jag levde i det tysta med min historia och mitt mående en lång tid. Är det något jag hade velat göra annorlunda så är det just det, att ta hjälp av någon som stod mig nära. Någon som visste och som hade kunnat hjälpa mig att kräva den hjälp som jag hade rätt till av kommunen, men som jag fick alldeles för sent.
torsdag 21 april 2016
lördag 16 april 2016
Det spelar ingen roll vad det heter
Jag satt och läste en artikel om att vi inte ska benämna ungas spelande som ett spelberoende när det spelas för mycket, utan istället använda ordet spelproblem. Det är specialsakskunniga tillika experten Silvennoinen som anser att ordet beroende är starkt kopplat till desperation och att det därför blir negativt laddat på ett helt annat sätt än om vi skulle använda problem. Det ordet, enligt Silvennoinen, är mer hanterbart när det kommer till ungas spelande då det handlar om att det finns bakomliggande orsaker så som utanförskap och depression, något man behöver ta itu med för att komma åt kärnan till varför den unga spelar.
I mångt och mycket kan jag hålla med henne. Vi ska inte stämpla människor med negativa ord för hur vardagen ser ut. Ord med negativ klang är dessutom svårare att skaka av sig när det inte längre är ett problem. Jag håller även med i att man behöver ta tag i de bakomliggande orsakerna och där har vuxenvärlden och vården ett stort ansvar för att det ska ske. Föräldrarna måste även, precis som även Silvennoinen kommenterar, prata med barnen om vilka regler som ska finnas kring spelandet.
Däremot finns det en del saker som jag inte riktigt håller med om.
Om vi nu inte ska använda negativa ord för att definiera barns spelande så bör vi inte byta ut ett negativt laddat ord till ett annat. Att säga att de unga har spelproblem är precis lika negativt laddat att säga att de har ett spelberoende. Problem så vitt jag vet aldrig varit ett positivt ord och vem vill definieras vid ett problem? Måste vi överhuvudtaget använda uttryck för att sätta en någon annan i ett fack som den kanske inte vill vara i? Personen spelar för att slippa ta itu med det som gör ont eller som en flykt från vardagen. Vad det innefattar är det man behöver hjälpa den personen med.
Oavsett om vi väljer att kalla det för ett spelproblem eller ett spelberoende så finns det alltid bakomliggande faktorer som gör att personen använder någonting annat som en flykt. Det är knappast så att en person med alkoholberoende eller drogproblem brukar sprit eller droger för att den inte har någonting bättre för sig eller som en kul grej. Bakom varje beroende eller missbruk finns andra saker som gör att personen inte mår bra och tar till andra saker för att fly från sina problem. Det gäller även spelberoende. Så låt oss kalla det för vad det är, om vi behöver kalla det för någonting.
I mångt och mycket kan jag hålla med henne. Vi ska inte stämpla människor med negativa ord för hur vardagen ser ut. Ord med negativ klang är dessutom svårare att skaka av sig när det inte längre är ett problem. Jag håller även med i att man behöver ta tag i de bakomliggande orsakerna och där har vuxenvärlden och vården ett stort ansvar för att det ska ske. Föräldrarna måste även, precis som även Silvennoinen kommenterar, prata med barnen om vilka regler som ska finnas kring spelandet.
Däremot finns det en del saker som jag inte riktigt håller med om.
Om vi nu inte ska använda negativa ord för att definiera barns spelande så bör vi inte byta ut ett negativt laddat ord till ett annat. Att säga att de unga har spelproblem är precis lika negativt laddat att säga att de har ett spelberoende. Problem så vitt jag vet aldrig varit ett positivt ord och vem vill definieras vid ett problem? Måste vi överhuvudtaget använda uttryck för att sätta en någon annan i ett fack som den kanske inte vill vara i? Personen spelar för att slippa ta itu med det som gör ont eller som en flykt från vardagen. Vad det innefattar är det man behöver hjälpa den personen med.
Oavsett om vi väljer att kalla det för ett spelproblem eller ett spelberoende så finns det alltid bakomliggande faktorer som gör att personen använder någonting annat som en flykt. Det är knappast så att en person med alkoholberoende eller drogproblem brukar sprit eller droger för att den inte har någonting bättre för sig eller som en kul grej. Bakom varje beroende eller missbruk finns andra saker som gör att personen inte mår bra och tar till andra saker för att fly från sina problem. Det gäller även spelberoende. Så låt oss kalla det för vad det är, om vi behöver kalla det för någonting.
måndag 11 april 2016
Bara en gång till (Del 26)
I en vecka var hon kvar hos sin nya vän innan hon blev tvungen att ta sig där ifrån. En vecka för att bli stärkt av en annan person som kunde förstå hennes situation i alla fall lite. Han hade vakat över henne och sett till att hon hade det hon behövde. Försökte till och med få henne att förstå att hon hade ett värde, vilket inte gick in. När han sagt till henne att hon var en av de vackraste personerna han mött föll hon i gråt och lämnade rummet. Hon kunde inte ta hans komplimanger eftersom hon aldrig hade känts sig er värdelös än vad hon gjorde. Vem skulle någonsin kunna älska henne?
Han lämnade av henne vid stationen så hon kunde åka hem till sin hemstad för att försöka ta tag i sitt liv. Lämnade henne med orden att han ville vara hennes. En timme senare svarade hon honom med ett sms att han fick det. Hon ville inte göra honom besviken. Med det lämnade hon tryggheten hos honom och åkte tillbaka till ett liv i kaos.
Ingenstans var hon säker och gjorde att hon ständigt var på sin vakt. Varje person som gick bakom henne eller förbi henne gjorde henne nervös. Hennes telefon som återigen var på talade om för henne att hon ständigt skulle vara rädd och att hon inte var värd att leva. Kraften i de skrivna orden fick hon känna av en gång. Det värsta en människa kan vara med om. Med ett föremål riktat på sitt huvud bad hon för sitt liv och sedan blev allt svart. Hon minns bara hur hennes ben inte bar henne och att hon föll till marken. Inte på något sätt kunde hon förstå varför eller vad hon kunde ha gjort för illa för att behandlas på detta fruktansvärda sätt. När hon fick sitt medvetande tillbaka var allt över och hon var alldeles för uppskrämd för att våga säga någonting om händelsen för någon.
I sin hemstad fick hon hjälp av en vän för att rädda upp de fakturor som var de värsta. Själv ringde hon runt till inkassobolag för att få hjälp. De flesta var mycket behjälpliga medan andra var helt oförstående till hennes situation. Allt som fortfarande stod på henne fick hon hjälp med att igenom för att avsluta och spärra det som gick. På hennes mail hade hon även fått besked om att hon kommit in på universitetet och de behövde snart få svar, men just nu var hon alldeles för oförmögen för att ta ett sådant beslut. Hon visste inte ens om hon skulle kunna bo på en och samma plats under en längre tid som det såg ut nu. För att inte tappa sin plats valde hon ändå att svara ja.
När allt pappersarbete var klart åkte hon tillbaka till sin nya vän och nu även hennes pojkvän. En plats hon var tillräckligt säker på för att hon skulle kunna slappna av. I hennes själ var hon oerhört trött på att flytta runt och leva sitt liv i en resväska med endast det nödvändigaste. Hon var trött på att inte ha någonting att göra på dagarna, trött på att gömma sig, inte våga vara stark. Hela hennes kropp skrek om att hon behövde få vara sig själv, utan all sorg och rädsla. Hon kunde inte ge av sig själv till någon annan när hon inte klarade av att vara sig själv, vilket också visade sig i relationen med den nya pojkvännen. Han ville henne så väl och han var allt hon någonsin kunde drömma om, men hon var inte med fullt ut.
Tiden de hade tillsammans var även alldeles för intensiv för två personen som nyss lärt känna varandra och som hade för mycket med sig i sina egna bagage. Två rotlösa själar som famlade i mörkret i hopp om att bli respekterade för den de var. Om hon någonsin skulle kunna få sitt eget liv tillbaka så behövde hon göra det själv. Hon var tvungen att slåss för sina rättigheter mot myndigheterna på egen hand. Bestämma sig för att inte vara rädd längre. Sluta fly från ondskan. För hur det än var så spelade det ingen roll om hon flydde eller inte. Om ondskan vill henne illa så kommer det hända oavsett. Hon behövde bestämma sig för hur hon vill leva sitt liv fram till dess.
Hon pratade med med sin nya pojkvän och bestämde sig för att rota sig i den stad som hon kommit in på universitetet. Dagen hon skulle åka kramade hon om honom hårt och någonting med hans kram sa att detta var sista gången de sågs, men det spelade ingen roll där och då. Hon behövde göra detta för sig själv. Ta kontrollen över sitt eget liv och hitta tillbaka. Senare på dagen åkte hon därifrån för att hämta upp sina saker och förbereda sig för ett nytt liv. Hon fick hjälp ed boende i den nya staden, ett gästrum hon kunde ha tills hon fått något eget hem.
Framtiden skulle vara oviss och det gjorde henne nervös, men hon hade bestämt sig. Hon ville leva sitt liv fullt ut så länge som det bara gick. Ondskan skulle inte få styra längre. Bara en gång till hade blivit sagt för många gånger redan. Ingenting blev någon skillnad ändå. Bara en gång till hade inget värde längre. Det räckte nu. Ingen gång till. Hon var färdig. Nu.
Han lämnade av henne vid stationen så hon kunde åka hem till sin hemstad för att försöka ta tag i sitt liv. Lämnade henne med orden att han ville vara hennes. En timme senare svarade hon honom med ett sms att han fick det. Hon ville inte göra honom besviken. Med det lämnade hon tryggheten hos honom och åkte tillbaka till ett liv i kaos.
Ingenstans var hon säker och gjorde att hon ständigt var på sin vakt. Varje person som gick bakom henne eller förbi henne gjorde henne nervös. Hennes telefon som återigen var på talade om för henne att hon ständigt skulle vara rädd och att hon inte var värd att leva. Kraften i de skrivna orden fick hon känna av en gång. Det värsta en människa kan vara med om. Med ett föremål riktat på sitt huvud bad hon för sitt liv och sedan blev allt svart. Hon minns bara hur hennes ben inte bar henne och att hon föll till marken. Inte på något sätt kunde hon förstå varför eller vad hon kunde ha gjort för illa för att behandlas på detta fruktansvärda sätt. När hon fick sitt medvetande tillbaka var allt över och hon var alldeles för uppskrämd för att våga säga någonting om händelsen för någon.
I sin hemstad fick hon hjälp av en vän för att rädda upp de fakturor som var de värsta. Själv ringde hon runt till inkassobolag för att få hjälp. De flesta var mycket behjälpliga medan andra var helt oförstående till hennes situation. Allt som fortfarande stod på henne fick hon hjälp med att igenom för att avsluta och spärra det som gick. På hennes mail hade hon även fått besked om att hon kommit in på universitetet och de behövde snart få svar, men just nu var hon alldeles för oförmögen för att ta ett sådant beslut. Hon visste inte ens om hon skulle kunna bo på en och samma plats under en längre tid som det såg ut nu. För att inte tappa sin plats valde hon ändå att svara ja.
När allt pappersarbete var klart åkte hon tillbaka till sin nya vän och nu även hennes pojkvän. En plats hon var tillräckligt säker på för att hon skulle kunna slappna av. I hennes själ var hon oerhört trött på att flytta runt och leva sitt liv i en resväska med endast det nödvändigaste. Hon var trött på att inte ha någonting att göra på dagarna, trött på att gömma sig, inte våga vara stark. Hela hennes kropp skrek om att hon behövde få vara sig själv, utan all sorg och rädsla. Hon kunde inte ge av sig själv till någon annan när hon inte klarade av att vara sig själv, vilket också visade sig i relationen med den nya pojkvännen. Han ville henne så väl och han var allt hon någonsin kunde drömma om, men hon var inte med fullt ut.
Tiden de hade tillsammans var även alldeles för intensiv för två personen som nyss lärt känna varandra och som hade för mycket med sig i sina egna bagage. Två rotlösa själar som famlade i mörkret i hopp om att bli respekterade för den de var. Om hon någonsin skulle kunna få sitt eget liv tillbaka så behövde hon göra det själv. Hon var tvungen att slåss för sina rättigheter mot myndigheterna på egen hand. Bestämma sig för att inte vara rädd längre. Sluta fly från ondskan. För hur det än var så spelade det ingen roll om hon flydde eller inte. Om ondskan vill henne illa så kommer det hända oavsett. Hon behövde bestämma sig för hur hon vill leva sitt liv fram till dess.
Hon pratade med med sin nya pojkvän och bestämde sig för att rota sig i den stad som hon kommit in på universitetet. Dagen hon skulle åka kramade hon om honom hårt och någonting med hans kram sa att detta var sista gången de sågs, men det spelade ingen roll där och då. Hon behövde göra detta för sig själv. Ta kontrollen över sitt eget liv och hitta tillbaka. Senare på dagen åkte hon därifrån för att hämta upp sina saker och förbereda sig för ett nytt liv. Hon fick hjälp ed boende i den nya staden, ett gästrum hon kunde ha tills hon fått något eget hem.
Framtiden skulle vara oviss och det gjorde henne nervös, men hon hade bestämt sig. Hon ville leva sitt liv fullt ut så länge som det bara gick. Ondskan skulle inte få styra längre. Bara en gång till hade blivit sagt för många gånger redan. Ingenting blev någon skillnad ändå. Bara en gång till hade inget värde längre. Det räckte nu. Ingen gång till. Hon var färdig. Nu.
onsdag 6 april 2016
Fool med once, shame on you
Det kunde liknas vid en saga med en prins som uppvaktade sin prinsessa.
Den han så länge försökt att nå fram till släppte plötsligt in honom.
På knä framför henne bad han om att få ta hand om hennes hjärta.
Hon hade bara ett enda krav: Tig aldrig ihjäl sanningen.
Han bedyrade att han inte var den typen av människa.
Så levde de lyckliga.
Tillbringade dagarna med att bekräfta varandra.
Visa varandra kärlek genom ord och gester.
Han var det bästa hon någonsin kunnat få.
Stod upp för henne och var alltid vid hennes sida.
En kärlek hon aldrig förut fått uppleva.
Att vara älskad och respekterad för den hon var.
Att finna glädje varje dag tillsammans med en man.
Han var en vacker gåva, för bra för att vara sann.
Och det var han också.
Hans hemlighet dolde sig i ett dokument i datorn.
Det hon av en slump fann när hon letade efter något annat.
Framför henne rullades en annan saga fram, parallellt med hennes.
Deras ord till varandra kunde liknas vid vad de själva hade.
Bilder som berättade om lycklig kärlek till någon annan.
Han var inte bara hennes att ha för evigt.
Orden om tillit helt tomma sagda till henne.
Det fanns ingen kärlek, respekt eller glädje.
Allt hade bara varit en fasad för att behålla båda.
Hon hade aldrig känt sig så lurad, så sviken.
Inget hade han att säga när hon visade vad hon visste.
Bara satt där med en kyla i ögonen hon aldrig sett förut.
Hon aldrig begärt mer än en sak från honom.
Stått där framför honom med hjärtat i sina händer.
Bett honom att ta hand om det.
Den han så länge försökt att nå fram till släppte plötsligt in honom.
På knä framför henne bad han om att få ta hand om hennes hjärta.
Hon hade bara ett enda krav: Tig aldrig ihjäl sanningen.
Han bedyrade att han inte var den typen av människa.
Så levde de lyckliga.
Tillbringade dagarna med att bekräfta varandra.
Visa varandra kärlek genom ord och gester.
Han var det bästa hon någonsin kunnat få.
Stod upp för henne och var alltid vid hennes sida.
En kärlek hon aldrig förut fått uppleva.
Att vara älskad och respekterad för den hon var.
Att finna glädje varje dag tillsammans med en man.
Han var en vacker gåva, för bra för att vara sann.
Och det var han också.
Hans hemlighet dolde sig i ett dokument i datorn.
Det hon av en slump fann när hon letade efter något annat.
Framför henne rullades en annan saga fram, parallellt med hennes.
Deras ord till varandra kunde liknas vid vad de själva hade.
Bilder som berättade om lycklig kärlek till någon annan.
Han var inte bara hennes att ha för evigt.
Orden om tillit helt tomma sagda till henne.
Det fanns ingen kärlek, respekt eller glädje.
Allt hade bara varit en fasad för att behålla båda.
Hon hade aldrig känt sig så lurad, så sviken.
Inget hade han att säga när hon visade vad hon visste.
Bara satt där med en kyla i ögonen hon aldrig sett förut.
Hon aldrig begärt mer än en sak från honom.
Stått där framför honom med hjärtat i sina händer.
Bett honom att ta hand om det.
fredag 1 april 2016
Riksförbundets årsmöte
Nu är det äntligen dags för ett nytt årsmöte i riksförbundet. En hel helg med möte och en massa annat skoj. Vill man engagera sig i vår för förening så är detta årets it-möte. Vi kommer kunna bjuda på massor av skratt och gemenskap. Man behöver inte vara betalande medlem för att få vara med, men för att ha rösträtt under själva årsmötet.
Plats: Stockholm
Datum: 22-24 April
Tid: 19:30-13:00
Klart att just du ska med.
Det här blir kul!
Plats: Stockholm
Datum: 22-24 April
Tid: 19:30-13:00
Klart att just du ska med.
Det här blir kul!
söndag 27 mars 2016
Bara en gång till (Del 25)
De satt i vardagsrummet. Han hade frågat henne om hon tyckte att det var värt det. Det han syftade på var hur hon och hennes kompis hade lurat honom. Hon svarade bara kort ja på frågan och sedan bytte hon samtalsämne och började prata om deras gemensamma saker som hon inte skulle få någonting utav. Samtalet blev snabbt hätsk och helt plötsligt från ingenstans for han upp rakt emot henne och slet tag i henne. Hon skrek och försökte skydda sig med händerna. Denna gången var hon inte ensam med honom och hennes vän kom till hennes undsättning. Hans irritation över att någon lade sig i fick honom att rikta sin ilska mot henne istället. Han flög på henne och tryckte upp en henne mot väggen och fler personer kom in i rummet och fick bort honom. Hon själv satt på knä framför sin vän och bara grät.
Veckorna som följde var hemska. Hoten regnade in till hennes telefon och via datorn. Han lät henne inte vara ifred en sekund. Hon blev anklagad för allt som gick att bli anklagad för. Skillnaden denna gången var att hon inte var tyst om det. Hon ringde till sin pappa och syster. De båda erbjöd sig att hjälpa henne på olika sätt. Allt som hände gick så snabbt att hon in varken visste ut eller in. Hon var fri, men ändå fast i hans grepp. Till slut var det någon som kom med idén att möta upp honom för att försöka prata med honom, vilket hon också gjorde. De träffades för att försöka prata och komma överens om vad de skulle göra med saker som fortfarande stod på henne, bland annat hans mobilabonnemang. De var överens och gjorde avtal dem sinsemellan.
Allt var bra i några dagar och sedan bröt helvetet lös igen. Hennes liv i kaos blev till ett ännu större kaos. Hennes eget liv förpassades till en resväska med det absolut nödvändigaste. Det blev hennes hem i en flykt från ondskan. En ondska som var efter henne och som inte tänkte sluta förfölja henne till dagen hon var totalt nedbruten. Hon flyttade runt så mycket att hon inte kunde få hjälp av någon myndighet. Varje dag kom det brev från olika företag som ville ha betalt blandat med hot riktat rakt mot henne som person. Efter bara någon vecka var hon så slut i kroppen att hon föll i gråt av förtvivlan. Hon visste inte vem hon var eller om hon någonsin skulle kunna hitta tillbaka till ett normalt liv. Hennes person hade inget värde och hennes eviga flykt till olika ställen fick henne att känna sig som en börda för alla hon var tvungen att ta hjälp av.
Mitt i all förtvivlan hörde hennes nya vän av sig. Han bad henne att komma till honom ett par dagar för att samla ihop sig själv. De hade aldrig någonsin träffats och hon visste inte om hon skulle orka ta in en ny människa när hon knappt kunde ta in sig själv i sitt eget liv, men han lyckades övertala henne med att ondskan inte skulle hitta henne där eftersom den inte kände till honom. Han stod för resan och hon tog sitt liv och satte sig på ett tåg hem till honom. En lång resa som tog henne till en person som hon inte visste ville henne väl, men hon orkade inte bry sig. Med allt som var runt omkring henne så var hon ändå död inombords med ett pris på sitt huvud. Ville hennes nya vän fysisk göra slut på det tidigare så spelade det inget roll som hon kände nu.
Några minuter innan hon skulle gå av tåget ringde hon till honom för att försäkra sig om att han var där och han förklarade vart han stod och väntade på henne. Det var mörkt när hon kom fram, men hon kunde se hans siluett längst bort på stationen. Hon gick med bestämda steg bort till honom och han kom gåendes mot henne. Han var så mycket vackrare än vad hon kunde föreställa sig eller så var det hans snälla leende eller han varma omfamning som fick henne att genast känna sig hemma hos honom. De gick gemensamt till hans bil och åkte under tystnad hem till hans föräldrar där han tillfälligt bodde i deras hus. Han hade en egen ingång till den delen som han bodde i, helt ostört från föräldrarna.
Väl framme visade han henne runt och därefter slog hon sig ner i hans säng. Hon ville bara lägga sig och vila en liten stund, men slutade med att hon sov djupt. När hon vaknade till nästa gång var det mitt i natten och han hade lagt sig bakom henne med sin arm runt om henne. Han låg ovanpå täcket med kläderna fortfarande på sig precis som hon, men hon hade fått en filt över sin kropp. När hon rörde på sig vaknade han till med ett ryck. Han frågade henne om något var fel. Hon log inombords och svarade tillbaka att allt var okej och det var helt sant. För att vara en främling för henne så fick han henne att känna sig trygg. Hans närvaro var hennes trygghet. För första gången på väldigt länge kunde hon slappna av och med den tanken somnade hon om.
Veckorna som följde var hemska. Hoten regnade in till hennes telefon och via datorn. Han lät henne inte vara ifred en sekund. Hon blev anklagad för allt som gick att bli anklagad för. Skillnaden denna gången var att hon inte var tyst om det. Hon ringde till sin pappa och syster. De båda erbjöd sig att hjälpa henne på olika sätt. Allt som hände gick så snabbt att hon in varken visste ut eller in. Hon var fri, men ändå fast i hans grepp. Till slut var det någon som kom med idén att möta upp honom för att försöka prata med honom, vilket hon också gjorde. De träffades för att försöka prata och komma överens om vad de skulle göra med saker som fortfarande stod på henne, bland annat hans mobilabonnemang. De var överens och gjorde avtal dem sinsemellan.
Allt var bra i några dagar och sedan bröt helvetet lös igen. Hennes liv i kaos blev till ett ännu större kaos. Hennes eget liv förpassades till en resväska med det absolut nödvändigaste. Det blev hennes hem i en flykt från ondskan. En ondska som var efter henne och som inte tänkte sluta förfölja henne till dagen hon var totalt nedbruten. Hon flyttade runt så mycket att hon inte kunde få hjälp av någon myndighet. Varje dag kom det brev från olika företag som ville ha betalt blandat med hot riktat rakt mot henne som person. Efter bara någon vecka var hon så slut i kroppen att hon föll i gråt av förtvivlan. Hon visste inte vem hon var eller om hon någonsin skulle kunna hitta tillbaka till ett normalt liv. Hennes person hade inget värde och hennes eviga flykt till olika ställen fick henne att känna sig som en börda för alla hon var tvungen att ta hjälp av.
Mitt i all förtvivlan hörde hennes nya vän av sig. Han bad henne att komma till honom ett par dagar för att samla ihop sig själv. De hade aldrig någonsin träffats och hon visste inte om hon skulle orka ta in en ny människa när hon knappt kunde ta in sig själv i sitt eget liv, men han lyckades övertala henne med att ondskan inte skulle hitta henne där eftersom den inte kände till honom. Han stod för resan och hon tog sitt liv och satte sig på ett tåg hem till honom. En lång resa som tog henne till en person som hon inte visste ville henne väl, men hon orkade inte bry sig. Med allt som var runt omkring henne så var hon ändå död inombords med ett pris på sitt huvud. Ville hennes nya vän fysisk göra slut på det tidigare så spelade det inget roll som hon kände nu.
Några minuter innan hon skulle gå av tåget ringde hon till honom för att försäkra sig om att han var där och han förklarade vart han stod och väntade på henne. Det var mörkt när hon kom fram, men hon kunde se hans siluett längst bort på stationen. Hon gick med bestämda steg bort till honom och han kom gåendes mot henne. Han var så mycket vackrare än vad hon kunde föreställa sig eller så var det hans snälla leende eller han varma omfamning som fick henne att genast känna sig hemma hos honom. De gick gemensamt till hans bil och åkte under tystnad hem till hans föräldrar där han tillfälligt bodde i deras hus. Han hade en egen ingång till den delen som han bodde i, helt ostört från föräldrarna.
Väl framme visade han henne runt och därefter slog hon sig ner i hans säng. Hon ville bara lägga sig och vila en liten stund, men slutade med att hon sov djupt. När hon vaknade till nästa gång var det mitt i natten och han hade lagt sig bakom henne med sin arm runt om henne. Han låg ovanpå täcket med kläderna fortfarande på sig precis som hon, men hon hade fått en filt över sin kropp. När hon rörde på sig vaknade han till med ett ryck. Han frågade henne om något var fel. Hon log inombords och svarade tillbaka att allt var okej och det var helt sant. För att vara en främling för henne så fick han henne att känna sig trygg. Hans närvaro var hennes trygghet. För första gången på väldigt länge kunde hon slappna av och med den tanken somnade hon om.
tisdag 22 mars 2016
When a man loves a woman
En riktigt bra film som speglar både beroende och medberoende är When a man loves a woman. Även detta handlar om alkoholism och inte spel, men det gör inte så mycket för den fyller ändå sitt syfte.
Skildrar en familj som går i spillror på grund av en beroende. Barn och vuxna som går sönder inombords på olika sätt. Så otroligt bra att tårarna fullkomligt sprutar. Tjejen som spelar äldsta dottern gör ett fantastisk jobb i sin karaktär.
Så värd att se.
Skildrar en familj som går i spillror på grund av en beroende. Barn och vuxna som går sönder inombords på olika sätt. Så otroligt bra att tårarna fullkomligt sprutar. Tjejen som spelar äldsta dottern gör ett fantastisk jobb i sin karaktär.
Så värd att se.
torsdag 17 mars 2016
Spelfrihet tillsammans
För ett tag sedan tipsade jag om hur man kan söka hjälp tillsammans genom parterapi. Jag tänkte fortsätta med ett till tips där man kan söka hjälp tillsammans som spelberoende och medberoende.
Denna gången handlar det om en internetbaserad behandling, spelfri.se.
För att man ska få hjälp genom denna sida så behöver den ena parten har ett problem med spel om pengar och viktigt är även att man inte går i någon annan behandling samtidigt då detta är ett forskningsprojekt. För att komma igång och påbörja behandlingen så registrerar man ett konto (både spelare och anhörig) och svarar på en enkänt. Detta tar cirka 30 minuter och därefter kopplas en terapeut till behandlingen och man är igång. All kontakt sker genom telefon samt mail från kontot så det är därför viktigt att man är aktiv på sidan hela tiden för att man ska kunna få den hjälp man behöver.
Behandlingen i sig håller på i 10 veckor och baseras på självhjälpsstudier med uppgifter och text som bygger på att kontrollera och eller minska spelandet. Behandlingen bygger på KBT-terapi och genomförs av Karolinska institutet.
Klicka på länken för att komma till sidan: spelfri.se
Denna gången handlar det om en internetbaserad behandling, spelfri.se.
För att man ska få hjälp genom denna sida så behöver den ena parten har ett problem med spel om pengar och viktigt är även att man inte går i någon annan behandling samtidigt då detta är ett forskningsprojekt. För att komma igång och påbörja behandlingen så registrerar man ett konto (både spelare och anhörig) och svarar på en enkänt. Detta tar cirka 30 minuter och därefter kopplas en terapeut till behandlingen och man är igång. All kontakt sker genom telefon samt mail från kontot så det är därför viktigt att man är aktiv på sidan hela tiden för att man ska kunna få den hjälp man behöver.
Behandlingen i sig håller på i 10 veckor och baseras på självhjälpsstudier med uppgifter och text som bygger på att kontrollera och eller minska spelandet. Behandlingen bygger på KBT-terapi och genomförs av Karolinska institutet.
Klicka på länken för att komma till sidan: spelfri.se
lördag 12 mars 2016
Bara en gång till (Del 24)
Dagarna fortsatte som ingenting hade hänt. Hela hennes vardag var förändrad, men hon bet ihop och låtsades som att allt var bra. Hon log när hon skulle, skrattade när det berättades något kul och sa att allt var bra när någon frågade hur det var med henne. Det var inte förrän hon kom till sin egen hemstad som hon visade hur det egentligen var. Hon öppnade dörren till sin bästa väns lägenhet och hann knappt ställa ner sin resväska innan han omfamnade henne i en kram och allt bara brast. All smärta hon bar inom sig bubblade upp till ytan. All sorg, energilöshet och ilska for genom hennes kropp och ut genom hennes tårkanaler och hennes vän höll om henne hårt för att hon inte falla ihop på golvet. Han hade aldrig sett henne så här och han hade aldrig någonsin fått veta exakt hur illa det var. Hennes vän som i vanliga fall stod henne så nära hade hon hållit så långt borta för hon hade aldrig velat oroa honom. Dessutom ville hon inte skada den fina vänskap som hennes vän och sambo hade funnit i varandra.
I en vecka stannade hon kvar innan det var dags att åka tillbaka. Hon var tvungen eftersom hon fortfarande hade sitt liv där. Han och hon hade varit överens om att hon skulle få lov att ha kvar sina saker i den gemensamma lägenheten tills dess att hon kunde söka en studentlägenhet och för att kunna göra det så var hon tvungen att vara skriven på ett program. Till hösten skulle hon vara det. Det handlade bara om några månader.
Själv flyttade hon in hos en kompis och hennes familj. Hon installerade sig i deras tvättrum med en tältsäng och sina nödvändigaste saker. Det blev både litet och trångt, men hon hade i alla fall något eget. Hon höll sig mycket för sig själv från och till för att hon inte orkade med annat. Ibland satt hon och spelade mot honom under sin falska identitet. Varför vet hon inte, men hon ville på något sätt se hur han förde sig nu när hon inte längre fanns vid hans sida. Hennes kompis gjorde likadant tills dess att de gjorde ett misstag som medförde att han kom på dem. Hon visste att han var arg, men hon skulle aldrig kunna förställa sig konsekvenserna av hans ilska. Det skulle komma senare.
Samtidigt lärde hon känna en annan kille. De hittade varandra via en dejtingsajt och de påbörjade en mailkonversation. Han förstod henne utan att ha upplevt just hennes situation. Däremot hade han själv precis lämnat sin sambo som också hade barn, ett barn som hade blivit som hans. De pratade mycket om sorgen och ensamheten efter svek. De pratade om saknaden efter barnen och om smärtan. För första gången fanns det någon som förstod och som lyssnade. För första gången kände hon en samhörighet i sin egen situation. Han fanns där när det blev för jobbigt och tungt i verkligheten. När inte kraften ville vara med henne.
Hennes liv blev rörigt. Hon kämpade med att bryta sig loss samtidigt som försökte skapa ordning. Samtal ringdes för att lösgöra sig från saker som stod på henne så som lägenheten, elen och internet. Hon pluggade för att göra klart det som behövdes inför att kunna gå vidare med sina studier. Mitt i allt detta stred hon med saknaden över att inte få se barnen och att försöka hitta sig själv igen. Hennes identitet, sitt eget jag. Vilsenheten tog över för varje dag som gick och lättare blev det inte när hon blev tvungen att kriga med hans ilska.
Han förbjöd henne att komma till lägenheten för att hämta sina saker och hon förbjöds även att prata med barnen. Varje dag skickade han hotfulla sms om att hon skulle hålla sig borta och att hon skulle lämna tillbaka nyckeln. Hon visste att han var arg för att hon och hennes kompis hade drivit med honom och hon var rädd för vad han skulle göra den dagen hon tvingades att möta honom. I sin rädsla ringde hon sin pappa och berättade att hon nu hade lämnat honom och att hon antagligen skulle få stryk den dagen hon var tvungen att ta sig dit för att hämta sina saker. Hennes pappa erbjöd sig att komma dit, men hon sa att hon nog skulle ordna det.
Några dagar senare fick hon ett sms om att hon skulle hämta sina saker så att nyckeln kunde tas ifrån henne. Han hade varit snäll nog att märka upp de saker som var hennes och de saker hon fick ta som var deras gemensamma. Med det förstod hon att hon inte skulle få ta någonting annat än sina egna saker. Hon planerade ihop med vännen hon bodde hos för att det skulle gå så fort och smärtfritt som möjligt. De tog hjälp av några till för att hon inte någon gång skulle hamna i ett läge där hon blev ensam med honom. Han skulle vara där hela tiden för att se över de saker som lämna lägenheten. När allt var fixat tog hon ett djupt andetag och åkte med sina vänner för att hämta ut hennes saker.
I en vecka stannade hon kvar innan det var dags att åka tillbaka. Hon var tvungen eftersom hon fortfarande hade sitt liv där. Han och hon hade varit överens om att hon skulle få lov att ha kvar sina saker i den gemensamma lägenheten tills dess att hon kunde söka en studentlägenhet och för att kunna göra det så var hon tvungen att vara skriven på ett program. Till hösten skulle hon vara det. Det handlade bara om några månader.
Själv flyttade hon in hos en kompis och hennes familj. Hon installerade sig i deras tvättrum med en tältsäng och sina nödvändigaste saker. Det blev både litet och trångt, men hon hade i alla fall något eget. Hon höll sig mycket för sig själv från och till för att hon inte orkade med annat. Ibland satt hon och spelade mot honom under sin falska identitet. Varför vet hon inte, men hon ville på något sätt se hur han förde sig nu när hon inte längre fanns vid hans sida. Hennes kompis gjorde likadant tills dess att de gjorde ett misstag som medförde att han kom på dem. Hon visste att han var arg, men hon skulle aldrig kunna förställa sig konsekvenserna av hans ilska. Det skulle komma senare.
Samtidigt lärde hon känna en annan kille. De hittade varandra via en dejtingsajt och de påbörjade en mailkonversation. Han förstod henne utan att ha upplevt just hennes situation. Däremot hade han själv precis lämnat sin sambo som också hade barn, ett barn som hade blivit som hans. De pratade mycket om sorgen och ensamheten efter svek. De pratade om saknaden efter barnen och om smärtan. För första gången fanns det någon som förstod och som lyssnade. För första gången kände hon en samhörighet i sin egen situation. Han fanns där när det blev för jobbigt och tungt i verkligheten. När inte kraften ville vara med henne.
Hennes liv blev rörigt. Hon kämpade med att bryta sig loss samtidigt som försökte skapa ordning. Samtal ringdes för att lösgöra sig från saker som stod på henne så som lägenheten, elen och internet. Hon pluggade för att göra klart det som behövdes inför att kunna gå vidare med sina studier. Mitt i allt detta stred hon med saknaden över att inte få se barnen och att försöka hitta sig själv igen. Hennes identitet, sitt eget jag. Vilsenheten tog över för varje dag som gick och lättare blev det inte när hon blev tvungen att kriga med hans ilska.
Han förbjöd henne att komma till lägenheten för att hämta sina saker och hon förbjöds även att prata med barnen. Varje dag skickade han hotfulla sms om att hon skulle hålla sig borta och att hon skulle lämna tillbaka nyckeln. Hon visste att han var arg för att hon och hennes kompis hade drivit med honom och hon var rädd för vad han skulle göra den dagen hon tvingades att möta honom. I sin rädsla ringde hon sin pappa och berättade att hon nu hade lämnat honom och att hon antagligen skulle få stryk den dagen hon var tvungen att ta sig dit för att hämta sina saker. Hennes pappa erbjöd sig att komma dit, men hon sa att hon nog skulle ordna det.
Några dagar senare fick hon ett sms om att hon skulle hämta sina saker så att nyckeln kunde tas ifrån henne. Han hade varit snäll nog att märka upp de saker som var hennes och de saker hon fick ta som var deras gemensamma. Med det förstod hon att hon inte skulle få ta någonting annat än sina egna saker. Hon planerade ihop med vännen hon bodde hos för att det skulle gå så fort och smärtfritt som möjligt. De tog hjälp av några till för att hon inte någon gång skulle hamna i ett läge där hon blev ensam med honom. Han skulle vara där hela tiden för att se över de saker som lämna lägenheten. När allt var fixat tog hon ett djupt andetag och åkte med sina vänner för att hämta ut hennes saker.
måndag 7 mars 2016
Alla är värda en andra chans
För några år sedan hamnade jag inte en diskussion med en förre detta spelberoende gällande relationer i framtiden. Jag sa då att jag aldrig kommer kunna ha en relation någon som har haft ett spelberoende. Detta då jag är rädd för att jag skulle falla in i mitt medberoende igen, oavsett hur frisk den personen, eller jag är. Personen jag pratade med om detta utbrister då frågande om jag inte anser att personer med ett tidigare spelmissbruk är värda en andra chans.
Jo, jag tycker definitivt att alla personer är värda en andra chans, vilket jag också uttryckte. Men saken är den att det inte handlar om personen med det tidigare spelberoendet, utan om mig som tidigare medberoende. Jag är också värd en andra chans och jag är värd att må bra i mina kommande relationer. Personen jag då pratade med förstod hur jag tänkte, men det har funnits andra gånger som jag har hamnat i liknande diskussioner där förståelsen inte alls har varit lika stor. Ofta blir jag ifrågasatt kring hur jag resonerar och då är jag ändå tydlig med att det absolut inte handlar om den personen jag ska bli tillsammans med.
Det är lätt att glömma bort den medberoende, även efter att man blivit frisk. Personligen kan jag tycka att det är märkligt att det inte kan finnas någon förståelse kring att jag, precis som en före detta spelberoende, inte vill återfalla i sjukdom. Eller i en situation som påminner om mitt tidigare sjukdomstillstånd. Det finns inte någon som skulle ifrågasätta om en tidigare spelberoende eller alkoholist om den tackade nej till att spela eller dricka, men som medberoende behöver man förklara varför.
För visst är det så att jag också vill kunna må bra i mina framtida relationer. Jag vill inte behöva oroa mig över att jag ska hamna i ett medberoende igen. Ett mönster som är enkelt att falla tillbaka till även vid andra relationer. Om jag då vet att den personen jag dejtar har haft en beroende så faller det sig enklare att jag faller tillbaka till gamla mönster. Och egentligen handlar det inte om den andra personen, utan om mig. Jag är idag inte redo att testa. Kanske i framtiden, men inte nu. För jag, liksom alla andra, är också värd en andra chans.
Jo, jag tycker definitivt att alla personer är värda en andra chans, vilket jag också uttryckte. Men saken är den att det inte handlar om personen med det tidigare spelberoendet, utan om mig som tidigare medberoende. Jag är också värd en andra chans och jag är värd att må bra i mina kommande relationer. Personen jag då pratade med förstod hur jag tänkte, men det har funnits andra gånger som jag har hamnat i liknande diskussioner där förståelsen inte alls har varit lika stor. Ofta blir jag ifrågasatt kring hur jag resonerar och då är jag ändå tydlig med att det absolut inte handlar om den personen jag ska bli tillsammans med.
Det är lätt att glömma bort den medberoende, även efter att man blivit frisk. Personligen kan jag tycka att det är märkligt att det inte kan finnas någon förståelse kring att jag, precis som en före detta spelberoende, inte vill återfalla i sjukdom. Eller i en situation som påminner om mitt tidigare sjukdomstillstånd. Det finns inte någon som skulle ifrågasätta om en tidigare spelberoende eller alkoholist om den tackade nej till att spela eller dricka, men som medberoende behöver man förklara varför.
För visst är det så att jag också vill kunna må bra i mina framtida relationer. Jag vill inte behöva oroa mig över att jag ska hamna i ett medberoende igen. Ett mönster som är enkelt att falla tillbaka till även vid andra relationer. Om jag då vet att den personen jag dejtar har haft en beroende så faller det sig enklare att jag faller tillbaka till gamla mönster. Och egentligen handlar det inte om den andra personen, utan om mig. Jag är idag inte redo att testa. Kanske i framtiden, men inte nu. För jag, liksom alla andra, är också värd en andra chans.
onsdag 2 mars 2016
Pånyttfödd
Att ta sig ut från mörker
Alltid slåss för sitt eget liv
Viljan att få leva är så stark
Utan kedjor som håller en fast
Jag kan allt
Kämpa
Som att ha hållit andan
Leta sig upp till ytan igen
Flera år av ihärdig maktkamp
Se målet, men inte komma i mål
Snart där nu
Lite till
Ett första djupt andetag
Lungorna fylls med luft
Som kalla, friska, kristaller
Välkomnar mig till en ny värld
Ett nytt liv
Frihet
Alltid slåss för sitt eget liv
Viljan att få leva är så stark
Utan kedjor som håller en fast
Jag kan allt
Kämpa
Som att ha hållit andan
Leta sig upp till ytan igen
Flera år av ihärdig maktkamp
Se målet, men inte komma i mål
Snart där nu
Lite till
Ett första djupt andetag
Lungorna fylls med luft
Som kalla, friska, kristaller
Välkomnar mig till en ny värld
Ett nytt liv
Frihet
fredag 26 februari 2016
Bara en gång till (Del 23)
Hon var mitt uppe i sitt uppsatsskrivande. Sista delkursen inför att hålla på ett program på universitetet till hösten. Den behövde bli bra, eller i alla fall godkänd så hon kunde ta med sig sina poäng in i programmet. I början handlade det mycket om att läsa och samla in information. Ett arbete som pågick dygnet runt. Satt hon inte på studentcentrum så satt hon hemma.
Just denna dag satt hon hemma. Uppkurad i en fåtölj läsande på en bok. Han var iväg med barnen och skulle komma hem om några timmar. Hon hade all tid i världen för att bara vara för sig själv och bara plugga. All tid i världen blev väldigt många färre timmar än vad hon hade tänkt sig när yngsta barnet kom instormande genom dörren med de andra i familjen i släptåg. Hon fortsatte att läsa klart de kapitel hon var på och svarade därför bara ett kort hej när de såg henne sittande i vardagsrummet. Yngsta barnet frågade om hon kunde hjälpa till med en läxa och hon nickade leende och bad barnet att sätta sig vid köksbordet och börja själv.
Hon hörde honom starta igång datorn och sedan komma ut i vardagsrummet där hon satt. Han tittade på henne, suckade och frågade varför hon inte påbörjat maten. Hon höjde på ögonbrynen och svarade att det var för att hon inte väntat att de skulle komma hem så tidigt, men att hon snart hade läst klart. Han suckade att han var hungrig nu och gick och satte sig vid datorn. När hon bad honom att börja utan henne fick hon till svar att det inte var hans uppgift. Hans svar fick henne att ilskna till och gå ut i köket. Om du nu är så hungrig varför börjar du inte själv då? Allt som ska lagas finns ju redan framme, fräste hon. Kanske lite för fräsigt för att det skulle vara okej, men hon orkade inte bry sig.
Han påbörjade en turnering och hon tog fram potatisen från kylskåpet. Yngsta barnet pockade på uppmärksamhet för att få hjälp läxan. Hon stirrade på honom där han satt vid datorn. Ännu en gång fräste hon till honom och bad honom att hjälpa till. I ilska reste han sig och kom ut i köket och redde ut det barnet ville ha hjälpte. Innan han gick tillbaka till datorn blängde han på henne. Hon förstod att det innebar att hon skulle känna på hans ilska när de var själva. Istället för att bli rädd så himlade hon bara med ögonen och fortsatte att skala potatisen. Totalt oduglig är du din jävla slyna, sa han gick tillbaka till datorn.
Märkligt att det är okej för dig att kalla mig för jävla slyna när du fortfarande inte kan förlåta mig för att jag en gång för länge sedan kallade dig jävla idiot, ropade hon ut till vardagsrummet. Hon visste mycket väl om att hon var på riktigt djupt vatten med sin kaxighet. Men skadan var redan skedd med att maten inte stod på bordet när de var hemma så vad spelade det för roll att ens försöka förmildra omständigheterna. Från vardagsrummet hörde hon bara något muttrande, antagligen att han förlorat en hand. Hon upprepade vad hon sa och tillade att det var precis lika illa vad han kallade henne som vad hon kallat honom. Hans hand drämdes i bordet, vilket fick barnet att stanna upp i sina läxor och titta med stora ögon. Dra åt helvete, röt han.
Tiden stannade. Med vattnet fortfarande rinnande från kranen släppte hon potatisen och skalaren i sina händer. Luften gick ur henne. Hon stod bara där och tittade på vattnet. Jag är värd mer, tänkte hon för sig själv. Hon såg sig omkring i köket. Allt gick som i slow motion och hon kunde höra sina egna andetag och hjärtslag. Hon tog några steg från diskbänken och fäste åter blicken på vattnet som rann ut från kranen. Ja, jag ska nog göra det, tänkte hon. Hon öppnade munnen och hörde sig själv säga tyst. "Ja, jag ska nog göra det". Han verkade uppfatta hennes ord som om hon inte hade hört och upprepade sina ord. "Kan du inte bara dra åt helvete?" Fortfarande i slow motion tog hennes kropp sig fram till honom där han satt i vardagsrummet. Hennes ord blev kraftfullare den andra gången. "Ja, jag ska nog göra det".
Hennes kropp tog henne vidare till hallen. Hon tog på sig skorna och jackan och gick ut genom ytterdörren. Med handen kände hon efter så att mobilen och nycklarna låg där de brukade, i den högra jackfickan, vilket de gjorde. Hon gick ner för trapporna och fram till portdörren där hon blev stående. Försökte hitta sin andning, försökte inse vad hon precis hade gjort. Det var inte så här hon hade föreställt sig att det skulle bli. Hon hade ju övat på att säga hejdå till barnen. Nu blev det ingenting. Hon öppnade porten och och gick sin väg. Planlöst vandrade hon omkring i den lilla staden som inte var hennes. När hon promenerat omkring så där i några timmar satte hon sig tillslut på en parkbänk vid kyrkan, tog upp sin mobil och ringde sin bästa vän. Jag har lämnat honom nu, sa hon och tårar av lättnad trängde sig fram.
Just denna dag satt hon hemma. Uppkurad i en fåtölj läsande på en bok. Han var iväg med barnen och skulle komma hem om några timmar. Hon hade all tid i världen för att bara vara för sig själv och bara plugga. All tid i världen blev väldigt många färre timmar än vad hon hade tänkt sig när yngsta barnet kom instormande genom dörren med de andra i familjen i släptåg. Hon fortsatte att läsa klart de kapitel hon var på och svarade därför bara ett kort hej när de såg henne sittande i vardagsrummet. Yngsta barnet frågade om hon kunde hjälpa till med en läxa och hon nickade leende och bad barnet att sätta sig vid köksbordet och börja själv.
Hon hörde honom starta igång datorn och sedan komma ut i vardagsrummet där hon satt. Han tittade på henne, suckade och frågade varför hon inte påbörjat maten. Hon höjde på ögonbrynen och svarade att det var för att hon inte väntat att de skulle komma hem så tidigt, men att hon snart hade läst klart. Han suckade att han var hungrig nu och gick och satte sig vid datorn. När hon bad honom att börja utan henne fick hon till svar att det inte var hans uppgift. Hans svar fick henne att ilskna till och gå ut i köket. Om du nu är så hungrig varför börjar du inte själv då? Allt som ska lagas finns ju redan framme, fräste hon. Kanske lite för fräsigt för att det skulle vara okej, men hon orkade inte bry sig.
Han påbörjade en turnering och hon tog fram potatisen från kylskåpet. Yngsta barnet pockade på uppmärksamhet för att få hjälp läxan. Hon stirrade på honom där han satt vid datorn. Ännu en gång fräste hon till honom och bad honom att hjälpa till. I ilska reste han sig och kom ut i köket och redde ut det barnet ville ha hjälpte. Innan han gick tillbaka till datorn blängde han på henne. Hon förstod att det innebar att hon skulle känna på hans ilska när de var själva. Istället för att bli rädd så himlade hon bara med ögonen och fortsatte att skala potatisen. Totalt oduglig är du din jävla slyna, sa han gick tillbaka till datorn.
Märkligt att det är okej för dig att kalla mig för jävla slyna när du fortfarande inte kan förlåta mig för att jag en gång för länge sedan kallade dig jävla idiot, ropade hon ut till vardagsrummet. Hon visste mycket väl om att hon var på riktigt djupt vatten med sin kaxighet. Men skadan var redan skedd med att maten inte stod på bordet när de var hemma så vad spelade det för roll att ens försöka förmildra omständigheterna. Från vardagsrummet hörde hon bara något muttrande, antagligen att han förlorat en hand. Hon upprepade vad hon sa och tillade att det var precis lika illa vad han kallade henne som vad hon kallat honom. Hans hand drämdes i bordet, vilket fick barnet att stanna upp i sina läxor och titta med stora ögon. Dra åt helvete, röt han.
Tiden stannade. Med vattnet fortfarande rinnande från kranen släppte hon potatisen och skalaren i sina händer. Luften gick ur henne. Hon stod bara där och tittade på vattnet. Jag är värd mer, tänkte hon för sig själv. Hon såg sig omkring i köket. Allt gick som i slow motion och hon kunde höra sina egna andetag och hjärtslag. Hon tog några steg från diskbänken och fäste åter blicken på vattnet som rann ut från kranen. Ja, jag ska nog göra det, tänkte hon. Hon öppnade munnen och hörde sig själv säga tyst. "Ja, jag ska nog göra det". Han verkade uppfatta hennes ord som om hon inte hade hört och upprepade sina ord. "Kan du inte bara dra åt helvete?" Fortfarande i slow motion tog hennes kropp sig fram till honom där han satt i vardagsrummet. Hennes ord blev kraftfullare den andra gången. "Ja, jag ska nog göra det".
Hennes kropp tog henne vidare till hallen. Hon tog på sig skorna och jackan och gick ut genom ytterdörren. Med handen kände hon efter så att mobilen och nycklarna låg där de brukade, i den högra jackfickan, vilket de gjorde. Hon gick ner för trapporna och fram till portdörren där hon blev stående. Försökte hitta sin andning, försökte inse vad hon precis hade gjort. Det var inte så här hon hade föreställt sig att det skulle bli. Hon hade ju övat på att säga hejdå till barnen. Nu blev det ingenting. Hon öppnade porten och och gick sin väg. Planlöst vandrade hon omkring i den lilla staden som inte var hennes. När hon promenerat omkring så där i några timmar satte hon sig tillslut på en parkbänk vid kyrkan, tog upp sin mobil och ringde sin bästa vän. Jag har lämnat honom nu, sa hon och tårar av lättnad trängde sig fram.
söndag 21 februari 2016
Spelkontrolls fina armband
Har ni sett våra fina armband som vi sitter och pärlar själva?
När man blir medlem hos oss så får man ett eller så många som man känner att man behöver. Och tycker man inte att något utav orden passar en själv så får man givetvis ett eget som rör någonting som går i spelkontrolls tecken.
När man blir medlem hos oss så får man ett eller så många som man känner att man behöver. Och tycker man inte att något utav orden passar en själv så får man givetvis ett eget som rör någonting som går i spelkontrolls tecken.
tisdag 16 februari 2016
När luften går ur
När lögnerna blev till vardag.
När smärtan inte lägre gjorde ont.
Så destruktivt blev livet.
Oförmögen att ta sig ur.
Bara en gång till.
En chans till.
Kärlek.
När smärtan inte lägre gjorde ont.
Så destruktivt blev livet.
Oförmögen att ta sig ur.
Bara en gång till.
En chans till.
Kärlek.
torsdag 11 februari 2016
Bara en gång till (Del 22)
Studentcentrum. Hennes andra hem. Hela dagarna satt hon där för att slippa vara hemma. Hon behövde inte nödvändigtvis plugga. Att bara vara där räckte för henne. När hon var ensam tog hon pauser och pratade med lite vänner över msn eller så spelade hon betapet mot någon av dem. I spelet kunde man också chatta med varandra under tiden man spelade. Det hände även att hon spelade mot honom när han var inloggad, men de pratade nästan aldrig mot varandra. Ibland hände det att han skrev att han var tvungen att logga ut för att gå iväg för att jobba eller spela poker, men loggade sällan ut.
Hon höll koll på honom genom att uppdatera sidan för att se om han fortfarande var inloggad, vilket han var. Till en början tänkte hon att han bara glömt, men när hon hittade honom spelade mot någon annan började hon ana misstankar om annat. Utan att tänka på vad hon egentligen gjorde så loggade hon ur från sitt eget konto och registrerade upp ett till, helt nytt konto och höll sig anonym. Hon bjöd in honom till ett spela och han tackade ja. Hennes puls gick upp av nervositet. Inte bara för risken att bli avslöjad utan även över vad som skulle hända, om han skulle ta kontakt.
Det tog inte lång stund innan han började skriva till henne. Frågade var hon bodde, hur gammal hon var och vem hon var som person. Hon svarade och frågade honom tillbaka. Hans svar fick henne att tappa andan. Han berättade för henne att han var singel med barn, att han nyligen hade separerat med sin tjej och längtade att träffa någon som ville finnas vid hans sida för resten av livet. Att det var något han alltid saknat i sitt liv, villkorslös kärlek. Han berättade vidare om att han blivit illa behandlad i sina tidigare förhållanden och att han alltid gjort allt för dem, men de bara hade lämnat honom utan att ge honom en förklaring eller så hade de sårat honom så djupt att han hade svårt att lita på någon. Hon kände igen de där orden. Hon hade hört honom säga dem förut, för många år sedan precis när de hade börjat lära känna varandra. Då hade hon litat blint på varenda ord och hon fnös vid tanken på att alltid verkade dra en snyft historia för att närma sig någon.
De avslutade spelet och han frågade henne om han fick spela mot henne någon mer gång för att han tyckte att hon var så trevlig att spela mot. Hon flinade för sig själv och skrev bara ett kort ja som svar. Innan hon loggade ut blinkade det till i hennes inkorg och hon tittade snabbt vem det var, han. Han hade gått in på hennes anonyma profil och skickat ett meddelande om att han längtade till nästa gång. Även detta kändes igen från tiden då de lärde känna varandra.
Dagen efter spelade de med varandra igen och hon fick lära känna honom på nytt som anonym. Han flirtade och skojade med henne precis som han hade gjort då när de lärde känna varandra, men nu såg hon allt med helt andra ögon. Hon tänkte tillbaka till den där första tiden med honom och hon kunde inte släppa tanken på vem det var han hade sårat innan henne. Hon visste vad hon hette, vad hon bodde och hur deras förhållande hade varit. Hon hade haft svårt att ta in det han berättade om hur hon hade behandlat honom. Nu förstod hon att han med största sannolikhet inte hade varit helt ärlig med vad som hänt. Insikten om han lögner slog henne inte alls lika hårt som hon trodde att de skulle göra. Antagligen för att hon någonstans redan visste att det var så. Konversationen med tjejen som hon konfronterat honom med tidigare fanns färskt i minnet och det var någonting med hela den incidenten som inte riktigt stämde. Hon var övertygad om att han varit otrogen mot henne sexuellt även om han påstod motsatsen. Hans historia höll inte ihop och genom att spela och prata med honom anonymt så fick hon bekräftat vad han gjorde på med bakom hennes rygg.
Att spela mot honom utan att han visste vem hon var skapade ett lugn i henne. Känslan som hon inte visste om hon skulle placera som positiv eller negativ. Hon bestämde sig dock senare för att den var positiv. Situationen hemma var också enklare att hantera. Ibland kunde hon nästan längta hem för att se hur han betedde sig mot henne de dagar när de spelat mot varandra. Däremot fick hon svårare för att möta hans blick eftersom hon hela tiden var livrädd för att bli avslöjad. Hon vågade knappt andas när hon tänkte på vad han skulle kunna utsätta henne för om det skulle ske. Att få honom att tappa ansiktet på det där sättet skulle antagligen visa en vrede utan gränser, men på något sätt brydde hon sig inte längre. Deras förhållande fanns inte längre. De två var två extremt ensamma själar som inte förstod att de sårade sig själva mer än varandra. Hon orkade inte hålla ihop längre och i sin ensamhet övade hon på att säga farväl till barnen. Den svåraste uppgiften av dem alla.
Hon höll koll på honom genom att uppdatera sidan för att se om han fortfarande var inloggad, vilket han var. Till en början tänkte hon att han bara glömt, men när hon hittade honom spelade mot någon annan började hon ana misstankar om annat. Utan att tänka på vad hon egentligen gjorde så loggade hon ur från sitt eget konto och registrerade upp ett till, helt nytt konto och höll sig anonym. Hon bjöd in honom till ett spela och han tackade ja. Hennes puls gick upp av nervositet. Inte bara för risken att bli avslöjad utan även över vad som skulle hända, om han skulle ta kontakt.
Det tog inte lång stund innan han började skriva till henne. Frågade var hon bodde, hur gammal hon var och vem hon var som person. Hon svarade och frågade honom tillbaka. Hans svar fick henne att tappa andan. Han berättade för henne att han var singel med barn, att han nyligen hade separerat med sin tjej och längtade att träffa någon som ville finnas vid hans sida för resten av livet. Att det var något han alltid saknat i sitt liv, villkorslös kärlek. Han berättade vidare om att han blivit illa behandlad i sina tidigare förhållanden och att han alltid gjort allt för dem, men de bara hade lämnat honom utan att ge honom en förklaring eller så hade de sårat honom så djupt att han hade svårt att lita på någon. Hon kände igen de där orden. Hon hade hört honom säga dem förut, för många år sedan precis när de hade börjat lära känna varandra. Då hade hon litat blint på varenda ord och hon fnös vid tanken på att alltid verkade dra en snyft historia för att närma sig någon.
De avslutade spelet och han frågade henne om han fick spela mot henne någon mer gång för att han tyckte att hon var så trevlig att spela mot. Hon flinade för sig själv och skrev bara ett kort ja som svar. Innan hon loggade ut blinkade det till i hennes inkorg och hon tittade snabbt vem det var, han. Han hade gått in på hennes anonyma profil och skickat ett meddelande om att han längtade till nästa gång. Även detta kändes igen från tiden då de lärde känna varandra.
Dagen efter spelade de med varandra igen och hon fick lära känna honom på nytt som anonym. Han flirtade och skojade med henne precis som han hade gjort då när de lärde känna varandra, men nu såg hon allt med helt andra ögon. Hon tänkte tillbaka till den där första tiden med honom och hon kunde inte släppa tanken på vem det var han hade sårat innan henne. Hon visste vad hon hette, vad hon bodde och hur deras förhållande hade varit. Hon hade haft svårt att ta in det han berättade om hur hon hade behandlat honom. Nu förstod hon att han med största sannolikhet inte hade varit helt ärlig med vad som hänt. Insikten om han lögner slog henne inte alls lika hårt som hon trodde att de skulle göra. Antagligen för att hon någonstans redan visste att det var så. Konversationen med tjejen som hon konfronterat honom med tidigare fanns färskt i minnet och det var någonting med hela den incidenten som inte riktigt stämde. Hon var övertygad om att han varit otrogen mot henne sexuellt även om han påstod motsatsen. Hans historia höll inte ihop och genom att spela och prata med honom anonymt så fick hon bekräftat vad han gjorde på med bakom hennes rygg.
Att spela mot honom utan att han visste vem hon var skapade ett lugn i henne. Känslan som hon inte visste om hon skulle placera som positiv eller negativ. Hon bestämde sig dock senare för att den var positiv. Situationen hemma var också enklare att hantera. Ibland kunde hon nästan längta hem för att se hur han betedde sig mot henne de dagar när de spelat mot varandra. Däremot fick hon svårare för att möta hans blick eftersom hon hela tiden var livrädd för att bli avslöjad. Hon vågade knappt andas när hon tänkte på vad han skulle kunna utsätta henne för om det skulle ske. Att få honom att tappa ansiktet på det där sättet skulle antagligen visa en vrede utan gränser, men på något sätt brydde hon sig inte längre. Deras förhållande fanns inte längre. De två var två extremt ensamma själar som inte förstod att de sårade sig själva mer än varandra. Hon orkade inte hålla ihop längre och i sin ensamhet övade hon på att säga farväl till barnen. Den svåraste uppgiften av dem alla.
lördag 6 februari 2016
Söka hjälp tillsammans
Att leva ihop med någon med spelproblem betyder inte att man behöver gå isär för att det ska bli bra. Man kan såklart fortfarande hålla ihop och arbeta tillsammans för att det ska bli bättre. I de fallen så kan jag slå ett slag för parterapi som en bra form av hjälp. Dock bör man inte endast använda sig av detta utan ha det som ett komplement till annan hjälp. Sedan kan det givetvis skilja sig lite beroende på i vilken omfattning spelproblemet är i och vad man själv känner att man behöver för hjälp.
Min erfarenhet av parterapi är att den är fantastisk när man arbetar tillsammans. För det är just det. Om man inte arbetar tillsammans så kommer det inte heller få något vidare utfall, så som det blev för mig och den jag sökte hjälp med. Nu var det förvisso inte hans spelproblem vi gick dit för, utan av andra anledningar, men det togs sällan upp då vi såg så olika på vad det fanns för problem. Därför vill jag med detta poängtera några viktiga saker att tänka på om man vill gå den vägen.
För det första så bör båda parter vara medvetna om att det finns ett spelproblem. Är inte båda medvetna så kommer heller inte terapin att fungera som önskat och ni kommer inte heller kunna arbeta med just det. Detta för att det ständigt kommer att finnas två olika synsätt på vad ni har för problem och det kan i slutänden leda till att ni glider mer ifrån varandra. Även om inte det var tanken från början.
För det andra behöver man prata igenom innan om varför man ska gå på parterapi och vad man vill få ut av den. Där behöver man såklart inte tycka lika, men man bör i alla fall tillsammans eller var för sig punkta ner innan vad syftet är. Både långsiktiga mål och kortsiktiga. Detta för att det ska vara enklare att arbeta fram mot de mål man har. Om man är väldigt olika med vad man tycker så kan det vara bra att komma fram till ett gemensamt beslut tillsammans med terapeuten, just för att det är bra att ha en tredje part som är helt oberoende.
För det tredje bör man fundera kring hur mycket tid man är villig att lägga på det arbete som krävs med att söka hjälp tillsammans. Har man väldigt mycket annat så måste man vara medveten om att man kanske kommer behöva lägga väldigt mycket åt sidan. Det räcker inte bara med att gå till en terapeut och prata någon timme i veckan eller varannan vecka. Där får man verktygen, själva arbetet behöver man göra mellan sittningarna. I sin vardag tillsammans.
Min erfarenhet av parterapi är att den är fantastisk när man arbetar tillsammans. För det är just det. Om man inte arbetar tillsammans så kommer det inte heller få något vidare utfall, så som det blev för mig och den jag sökte hjälp med. Nu var det förvisso inte hans spelproblem vi gick dit för, utan av andra anledningar, men det togs sällan upp då vi såg så olika på vad det fanns för problem. Därför vill jag med detta poängtera några viktiga saker att tänka på om man vill gå den vägen.
För det första så bör båda parter vara medvetna om att det finns ett spelproblem. Är inte båda medvetna så kommer heller inte terapin att fungera som önskat och ni kommer inte heller kunna arbeta med just det. Detta för att det ständigt kommer att finnas två olika synsätt på vad ni har för problem och det kan i slutänden leda till att ni glider mer ifrån varandra. Även om inte det var tanken från början.
För det andra behöver man prata igenom innan om varför man ska gå på parterapi och vad man vill få ut av den. Där behöver man såklart inte tycka lika, men man bör i alla fall tillsammans eller var för sig punkta ner innan vad syftet är. Både långsiktiga mål och kortsiktiga. Detta för att det ska vara enklare att arbeta fram mot de mål man har. Om man är väldigt olika med vad man tycker så kan det vara bra att komma fram till ett gemensamt beslut tillsammans med terapeuten, just för att det är bra att ha en tredje part som är helt oberoende.
För det tredje bör man fundera kring hur mycket tid man är villig att lägga på det arbete som krävs med att söka hjälp tillsammans. Har man väldigt mycket annat så måste man vara medveten om att man kanske kommer behöva lägga väldigt mycket åt sidan. Det räcker inte bara med att gå till en terapeut och prata någon timme i veckan eller varannan vecka. Där får man verktygen, själva arbetet behöver man göra mellan sittningarna. I sin vardag tillsammans.
måndag 1 februari 2016
Barnpjäs om spelberoende
Fastnade vid den här artikeln och det spreds en glädje i mitt hjärta.
Det är en genialiskt sätt att ta upp spelberoende med barn. Att göra det både humoristiskt och allvarligt på samma gång. Samt att ta upp vikten att det inte är farligt med spel eller bara negativt. Att göra en pjäs som även innefattar material för lärare att ta upp i skolan och följa upp pjäsen med en så otroligt bra att mitt hjärta tar ett litet skutt.
Att man väljer det här sättet att ta upp någonting så viktigt med barn, det som kan anses vara svårt att prata med barn om, är någonting som alla skolor borde ta efter. Detta genom att avdramatisera något som kan vara tungt att prata om för vuxna och svårt för barn att ta in. På detta sätt väcker man nyfikenhet, tankar och reflektioner från barn som man sedan kan fortsätta prata om och följa upp så ofta man kan.
Så hatten av för Åland.
För ett enkelt sätt att arbeta förebyggande med spelfrågor hos barn.
Ett ytterst viktigt arbete.
Det är en genialiskt sätt att ta upp spelberoende med barn. Att göra det både humoristiskt och allvarligt på samma gång. Samt att ta upp vikten att det inte är farligt med spel eller bara negativt. Att göra en pjäs som även innefattar material för lärare att ta upp i skolan och följa upp pjäsen med en så otroligt bra att mitt hjärta tar ett litet skutt.
Att man väljer det här sättet att ta upp någonting så viktigt med barn, det som kan anses vara svårt att prata med barn om, är någonting som alla skolor borde ta efter. Detta genom att avdramatisera något som kan vara tungt att prata om för vuxna och svårt för barn att ta in. På detta sätt väcker man nyfikenhet, tankar och reflektioner från barn som man sedan kan fortsätta prata om och följa upp så ofta man kan.
Så hatten av för Åland.
För ett enkelt sätt att arbeta förebyggande med spelfrågor hos barn.
Ett ytterst viktigt arbete.
onsdag 27 januari 2016
Bara en gång till (Del 21)
Hon vet inte hur länge hon legat där på golvet. En halvtimme, kanske flera timmar. Antagligen hade hon somnat till och vaknat av sina egna viskningar. "..orkar inte mer. Jag orkar inte..." Så kom tårarna igen och hon grät tyst för sig själv fortfarande med kinden mot golvet i köket. Vågade inte röra sig, orkade inte lyfta sin egen kropp. Den var slut, totalt tömd från all energi. Så hans steg som närmade sig. Hon hörde honom sätta sig på golvet intill henne. Sedan hans händer som lyfte upp henne och drog kroppen mot hans famn. Vaggade henne utan att säga ett ord medan hennes läppar fortfarande formade orden "orkar inte" ljudlöst. För att vara så nära honom hade aldrig någonsin tidigare fått henne att känna sig så långt ifrån honom.
Han böjde sitt huvud fram för att försöka höra vad hon viskade. Med gråten i halsen formade hon orden igen. "Jag orkar inte mer." Orden fick honom att släppa henne, resa sig upp och gå därifrån. Från vardagsrummet hörde hon honom säga att han gjorde allt för henne, men att hon alltid lyckades visa sig så otacksam. I den stunden insåg hon att hon alltid skulle vara ensam tillsammans med honom. Deras gemensamma förhållande skulle förbli hennes ensamhet. Hennes sorg, skam, skuld. Att hon var så dum att hon inte förstod att hennes känslor och hennes mående inte hade någonting med deras förhållande att göra.
Någon vecka senare var de på en nyårsfest tillsammans med hennes revykollegor. De fick som uppdrag att ringa in det nya året. Med ett leende på sina läppar stod hon på en scen med höjt glas och räknade ner. Ner till vadå? Helvetet, tänkte hon för sig själv. Direkt efter mötte hon upp honom som stod nedanför med ett eget glas. Endast för syns skull kysste hon honom, log tindrande och sa gott nytt år. När artigheterna blivit tillräckligt många för att vara godkände gick hon raka vägen till toaletten för att kräkas.
Hennes kärlek till honom hade dött. Fullkomligt dött samma dag som han berättat att han tänkte flytta och inte brydde sig om hon följde med eller inte. Han visste att hon inte hade någonting kvar i sin hemstad och han visste att hon hade ljugit om allt kring deras situation till alla. Dessutom var hon mitt uppe i sina studier på universitetet. Det var inte bara för henne att flytta tillbaka och han visste det. Och hur skulle hon kunna förklara för sina vänner och familj? Hon visste inte ens om de skulle ta emot henne igen. Allt hon gjort hade hon gjort för deras skull, för honom, så att han skulle må bra och slippa tappa ansiktet. Vad fick hon tillbaka? Hon kunde knappt se på honom längre för han gjorde henne illamående. Och värst av allt. Att inte kunna se sig själv i spegeln.
Hon flyttade med för barnens skull. Allt var för barnens skull. Hon skulle aldrig kunna förmå sig att lämna dem nu. De hade det tufft under en period och hon visste att hennes närvaro var en av deras få trygga punkter just nu. Hon kunde svika sig själv. Övat hade hon redan gjort i flera år, men hon skulle aldrig kunna svika barnen. Hon fanns hos dem hela tiden och när de var hemma hos dem hjälpte hon till med allt de bad om. Så länge hon hade dem nära så rörde han henne inte. Knappt ens ett nedvärderande ord.
I den nya staden fick han ett jobb på en spelbutik. Resultatet blev såklart att han spelade hela tiden. Hon valde att blunda för hon orkade inte längre bry sig. Deras ekonomi var totalt körd i botten och lånen blev fler, men hon visste att om hon nämnde det så gick det illa för henne. Hon var så tom inuti att hon inte orkade att säga nej. Orkade inte stå upp för sig själv. Hon var ingenting, en produkt av honom. Gick något fel så gav han sig på henne, men inte ens då orkade hon säga ifrån. Inte ens när han drog hennes huvud så hårt mot en dörrkarm att hon var tvungen att sy två stygn sa hon ifrån. Istället åkte hon dagen efter iväg till universitet med ett leende för att sedan sitta hela eftermiddagen och kvällen på studentcentrum tillsammans med sin vän och pluggat, utan att yttra ett ord.
Ingenting spelade någon roll. Deras kontakt med den gemensamma terapeuten hade upphört i och med deras flytt och till sin psykolog slutade hon bara gå till. Hon skulle ändå inte kunna prata om vad som hände i hennes liv, livrädd över hur han skulle reagera. Det var lättare att lägga skulden på sig själv. Hon hade försatt sig i den här situationen. Hon visste inte hur hon skulle ta sig ur. Hon visste inte ens om det var värt det eller om hon var stark nog. Det var lättare att bara flyta med i en värld där hon blev tillsagd vad hon skulle göra och fly till universitetet eller studentcentrum när det blev för tungt att andas. För barnens skull fanns hon. För barnens skull tog hon skiten.
Han böjde sitt huvud fram för att försöka höra vad hon viskade. Med gråten i halsen formade hon orden igen. "Jag orkar inte mer." Orden fick honom att släppa henne, resa sig upp och gå därifrån. Från vardagsrummet hörde hon honom säga att han gjorde allt för henne, men att hon alltid lyckades visa sig så otacksam. I den stunden insåg hon att hon alltid skulle vara ensam tillsammans med honom. Deras gemensamma förhållande skulle förbli hennes ensamhet. Hennes sorg, skam, skuld. Att hon var så dum att hon inte förstod att hennes känslor och hennes mående inte hade någonting med deras förhållande att göra.
Någon vecka senare var de på en nyårsfest tillsammans med hennes revykollegor. De fick som uppdrag att ringa in det nya året. Med ett leende på sina läppar stod hon på en scen med höjt glas och räknade ner. Ner till vadå? Helvetet, tänkte hon för sig själv. Direkt efter mötte hon upp honom som stod nedanför med ett eget glas. Endast för syns skull kysste hon honom, log tindrande och sa gott nytt år. När artigheterna blivit tillräckligt många för att vara godkände gick hon raka vägen till toaletten för att kräkas.
Hennes kärlek till honom hade dött. Fullkomligt dött samma dag som han berättat att han tänkte flytta och inte brydde sig om hon följde med eller inte. Han visste att hon inte hade någonting kvar i sin hemstad och han visste att hon hade ljugit om allt kring deras situation till alla. Dessutom var hon mitt uppe i sina studier på universitetet. Det var inte bara för henne att flytta tillbaka och han visste det. Och hur skulle hon kunna förklara för sina vänner och familj? Hon visste inte ens om de skulle ta emot henne igen. Allt hon gjort hade hon gjort för deras skull, för honom, så att han skulle må bra och slippa tappa ansiktet. Vad fick hon tillbaka? Hon kunde knappt se på honom längre för han gjorde henne illamående. Och värst av allt. Att inte kunna se sig själv i spegeln.
Hon flyttade med för barnens skull. Allt var för barnens skull. Hon skulle aldrig kunna förmå sig att lämna dem nu. De hade det tufft under en period och hon visste att hennes närvaro var en av deras få trygga punkter just nu. Hon kunde svika sig själv. Övat hade hon redan gjort i flera år, men hon skulle aldrig kunna svika barnen. Hon fanns hos dem hela tiden och när de var hemma hos dem hjälpte hon till med allt de bad om. Så länge hon hade dem nära så rörde han henne inte. Knappt ens ett nedvärderande ord.
I den nya staden fick han ett jobb på en spelbutik. Resultatet blev såklart att han spelade hela tiden. Hon valde att blunda för hon orkade inte längre bry sig. Deras ekonomi var totalt körd i botten och lånen blev fler, men hon visste att om hon nämnde det så gick det illa för henne. Hon var så tom inuti att hon inte orkade att säga nej. Orkade inte stå upp för sig själv. Hon var ingenting, en produkt av honom. Gick något fel så gav han sig på henne, men inte ens då orkade hon säga ifrån. Inte ens när han drog hennes huvud så hårt mot en dörrkarm att hon var tvungen att sy två stygn sa hon ifrån. Istället åkte hon dagen efter iväg till universitet med ett leende för att sedan sitta hela eftermiddagen och kvällen på studentcentrum tillsammans med sin vän och pluggat, utan att yttra ett ord.
Ingenting spelade någon roll. Deras kontakt med den gemensamma terapeuten hade upphört i och med deras flytt och till sin psykolog slutade hon bara gå till. Hon skulle ändå inte kunna prata om vad som hände i hennes liv, livrädd över hur han skulle reagera. Det var lättare att lägga skulden på sig själv. Hon hade försatt sig i den här situationen. Hon visste inte hur hon skulle ta sig ur. Hon visste inte ens om det var värt det eller om hon var stark nog. Det var lättare att bara flyta med i en värld där hon blev tillsagd vad hon skulle göra och fly till universitetet eller studentcentrum när det blev för tungt att andas. För barnens skull fanns hon. För barnens skull tog hon skiten.
fredag 22 januari 2016
Se klart
Den vackraste människan för mig.
Som du alltid har varit.
Oavsett hur du varit eller behandlat mig.
Alltid dyrkat dig.
Älskat dig.
Livet är så skimrande vackert här.
Som i en evig dimma.
Oberoende hur skrämmande verkligheten är.
Alltid leende ögon.
Glada skratt.
Dagen man vaknar upp så plötslig.
Ser vem man har framför sig.
Ser verkligheten för det den är.
Våga ta klivet ut är lång.
Ovant och nytt.
Livet gör det tungt att andas på egen hand.
Kvävande och otrygg.
Måste finna vägen ut för att rädda sig själv.
Det enda man har.
Sitt jag.
Den vackra människan finns inte mer.
Kanske aldrig funnits.
En verklighet som var förvrängd från början.
Egentligen ful.
Inuti.
söndag 17 januari 2016
Nytt år i lokalföreningarna
Tänkte att ni skulle få veta lite vad som händer i våra lokalföreningar så här nu när ett nytt år har börjat och vi är fulla med ny energi. Alla föreningarna är förvisso just nu fortfarande i planeringsstadier inför våren, men håll utkik så att du inte missar något. På föreningsmöten finns inga krav på att du ska vara medlem för att få delta.
Spelkontroll Stockholm:
Planerar för fullt inför hela vårterminen. Bland annat så kommer en träff med en före detta säkerhetschef som jobbar på casino cosmopol. Han kommer att bjudas in som gäst på första föreningsmötet. För närmre information om när det blir så håller man koll på Spelkontroll Stockholms facebooksida.
Spelkontroll Göteborg:
Föreningen är fortfarande i planeringsstadiet. Föreningsmöten kommer att ske mer spontant och kommer inte att bokas upp långt i förväg. Är man med i deras facebooksida så har man full koll på när och var nästa träff sker. En spontan fika med ett gött gäng är ett mysig avbrott i vardagen.
Spelkontroll Örebro:
Här dunkades det in ett föreningsmöte första helgen i januari och nästa föreningsmöte planeras till första helgen i februari. Det kommer att bli en spelkväll med brädspel. En repris från årets första föreningsmöte efter som det blev så lyckat. För mer information så håller man koll på deras facebooksida.
Känns det lite läskigt att bara dyka upp så kontakta någon av följande personer: Klicka här
Spelkontroll Stockholm:
Planerar för fullt inför hela vårterminen. Bland annat så kommer en träff med en före detta säkerhetschef som jobbar på casino cosmopol. Han kommer att bjudas in som gäst på första föreningsmötet. För närmre information om när det blir så håller man koll på Spelkontroll Stockholms facebooksida.
Spelkontroll Göteborg:
Föreningen är fortfarande i planeringsstadiet. Föreningsmöten kommer att ske mer spontant och kommer inte att bokas upp långt i förväg. Är man med i deras facebooksida så har man full koll på när och var nästa träff sker. En spontan fika med ett gött gäng är ett mysig avbrott i vardagen.
Spelkontroll Örebro:
Här dunkades det in ett föreningsmöte första helgen i januari och nästa föreningsmöte planeras till första helgen i februari. Det kommer att bli en spelkväll med brädspel. En repris från årets första föreningsmöte efter som det blev så lyckat. För mer information så håller man koll på deras facebooksida.
Känns det lite läskigt att bara dyka upp så kontakta någon av följande personer: Klicka här
tisdag 12 januari 2016
Bara en gång till (Del 20)
Det värsta med hela deras situation var egentligen inte att de hade delade meningar kring hur illa det var, utan att hon inte tilläts ha en åsikt om det. Hon upplevde många gånger att hon inte fick ifrågasätta eller säga ifrån alls. Hon skulle bara acceptera och tycka att allt var okej. Gjorde hon inte det så blev det konsekvenser. Oftast var deras liv mycket bättre när hans barn var hos dem, men allt oftare brydde han inte ens om att de var där. Hon fick höra hans åsikter om henne i alla fall. Han gick aldrig på henne fysiskt när de var i närheten så hon såg till att ha dem nära så ofta hon kunde. De blev hennes skyddsmur genom att hon höll dem nära sig och som tack för att hon alltid fanns för dem så fick hon deras kärlek. Relationen med barnen var det bästa hon hade, de blev hennes allt när hon knappt visste vem hon själv var.
Hon ville så gärna få honom att förstå, få honom att se vad hans behandling gjorde mot henne. Däremot visste hon inte hur hon skulle göra. Hon var för svag i sig själv för att lämna honom och dessutom visste hon inte om det var en smart lösning när allt de betalade för stod på henne och lånen han tagit i hennes namn kedjade fast henne vid hans handled. Hon blev beroende av honom. Sedan var det såklart relationen till barnen. Det absolut värsta med tanken att lämna honom var att hon inte skulle få lov att träffa barnen igen.
Tillfället att säga hur hon kände fick hon under en av deras dagar. Hennes egen hade varit tung och sängen hade varit hennes närmsta vän alldeles för många timmar den dagen. Hon var ledsen och nerstämd, men hade hela tiden försäkrat honom om att hon ville äta middag med honom och hitta på någonting tillsammans. När klockan närmade sig sex på kvällen hörde hon honom gå ut i köket för att påbörja maten, vilket fick henne att gå upp. Långsamt tog hon på sig kläderna och tänkte igenom ordval och vilket tonfall hon skulle ha sedan gick hon ut i köket för att hjälpa honom. Han tittade på henne där hon stod lutad mot skafferiet, log och försäkrade henne om att han hade koll på läget. Hon log tillbaka. En bra dag, Han har en bra dag, tänkte hon för sig själv. Hennes kropp slappnade av och hon lät sin kropp glida ner mot golvet och där blev hon sittandes och lekte med telefonsladden. Försökte hitta ingången, försökte hitta de rätta orden.
Han stängde av spisen och satte sig vid köksbordet mittemot henne. Jag behöver berätta en sak, sa han. Hon stannade upp i sina tankar och tittade upp på honom. Han berättade att han bestämt sig för att flytta från den stad de bodde i just nu och flytta till samma stad som barnen. Att han har tänkt på det länge, från när de två hade pratat om att flytta till en helt annan stad. Han hade funderat sedan dess och kommit fram att han inte ville det, utan istället flytta till barnen. Det susade i hennes öron. Ännu ett löfte som han valde att bryta. Han avslutade det han ville ha sagt med att säga att han inte skulle ändra sig och att hon inte behövde följa med om hon inte ville.
Alla känslor bara strömmade inom henne. Ville ut, berätta hur det kändes, visa hur de såg ut. Hon hade lyckats tygla dem länge, kanske alldeles för länge för att vara försent. Just nu spelade det dock ingen roll. Det gick inte att hålla tillbaka dem, så hon lät dem. Allt kom ur henne, som en explosion i kroppen. Hennes kropp vred sig i smärtor där hon satt på golvet. Hon minns inte vad hon sa. Hjärnan blockade ut alla ljud. Hon minns bara hur hennes tårar forsade ner för kinderna och hur ont det gjorde inuti henne. Hur hon slog med sin knutna hand mot golvet tills knogarna skrapades upp och hur hennes kropp krängde som om den vore redo att fly därifrån. All smärta, all sorg, all besvikelse, som om det inte fanns något stopp i henne.
Han satt där på sin stol vid köksbordet. Tittade bara på henne som om hon vore från en annan planet. Verkade inte vilja förstå eller känna. Så plötsligt en glimt av reaktion och han for upp och rusade rakt mot henne, grep tag och tryckte upp henne mot väggen. Han skrek inte utan pratade med en låg hotfull ton samtidigt som han spände ögonen i henne. Hans händer hade ett fast grepp om hennes hals och hon kunde inte andas. När han var klar, när han hade fått sagt sitt slet han tag i henne och släppte henne precis när hon tappade balansen och hon for rakt i golvet. Det kalla golvet träffade hennes kind. Det gjorde inte ont fysiskt, men smärtan inuti henne var mer än hon kunde klara av. Tårarna forsade fortfarande och hulkningarna gjorde det fortsatt svårt att andas. Hon hörde sina egna hjärtslag, snabba, rädda och regelbundna. Alltså levde hon fortfarande. Vad hon önskade att hon inte behövde leva längre. Just där, just då. Inget helvete var värt det här.
Hon ville så gärna få honom att förstå, få honom att se vad hans behandling gjorde mot henne. Däremot visste hon inte hur hon skulle göra. Hon var för svag i sig själv för att lämna honom och dessutom visste hon inte om det var en smart lösning när allt de betalade för stod på henne och lånen han tagit i hennes namn kedjade fast henne vid hans handled. Hon blev beroende av honom. Sedan var det såklart relationen till barnen. Det absolut värsta med tanken att lämna honom var att hon inte skulle få lov att träffa barnen igen.
Tillfället att säga hur hon kände fick hon under en av deras dagar. Hennes egen hade varit tung och sängen hade varit hennes närmsta vän alldeles för många timmar den dagen. Hon var ledsen och nerstämd, men hade hela tiden försäkrat honom om att hon ville äta middag med honom och hitta på någonting tillsammans. När klockan närmade sig sex på kvällen hörde hon honom gå ut i köket för att påbörja maten, vilket fick henne att gå upp. Långsamt tog hon på sig kläderna och tänkte igenom ordval och vilket tonfall hon skulle ha sedan gick hon ut i köket för att hjälpa honom. Han tittade på henne där hon stod lutad mot skafferiet, log och försäkrade henne om att han hade koll på läget. Hon log tillbaka. En bra dag, Han har en bra dag, tänkte hon för sig själv. Hennes kropp slappnade av och hon lät sin kropp glida ner mot golvet och där blev hon sittandes och lekte med telefonsladden. Försökte hitta ingången, försökte hitta de rätta orden.
Han stängde av spisen och satte sig vid köksbordet mittemot henne. Jag behöver berätta en sak, sa han. Hon stannade upp i sina tankar och tittade upp på honom. Han berättade att han bestämt sig för att flytta från den stad de bodde i just nu och flytta till samma stad som barnen. Att han har tänkt på det länge, från när de två hade pratat om att flytta till en helt annan stad. Han hade funderat sedan dess och kommit fram att han inte ville det, utan istället flytta till barnen. Det susade i hennes öron. Ännu ett löfte som han valde att bryta. Han avslutade det han ville ha sagt med att säga att han inte skulle ändra sig och att hon inte behövde följa med om hon inte ville.
Alla känslor bara strömmade inom henne. Ville ut, berätta hur det kändes, visa hur de såg ut. Hon hade lyckats tygla dem länge, kanske alldeles för länge för att vara försent. Just nu spelade det dock ingen roll. Det gick inte att hålla tillbaka dem, så hon lät dem. Allt kom ur henne, som en explosion i kroppen. Hennes kropp vred sig i smärtor där hon satt på golvet. Hon minns inte vad hon sa. Hjärnan blockade ut alla ljud. Hon minns bara hur hennes tårar forsade ner för kinderna och hur ont det gjorde inuti henne. Hur hon slog med sin knutna hand mot golvet tills knogarna skrapades upp och hur hennes kropp krängde som om den vore redo att fly därifrån. All smärta, all sorg, all besvikelse, som om det inte fanns något stopp i henne.
Han satt där på sin stol vid köksbordet. Tittade bara på henne som om hon vore från en annan planet. Verkade inte vilja förstå eller känna. Så plötsligt en glimt av reaktion och han for upp och rusade rakt mot henne, grep tag och tryckte upp henne mot väggen. Han skrek inte utan pratade med en låg hotfull ton samtidigt som han spände ögonen i henne. Hans händer hade ett fast grepp om hennes hals och hon kunde inte andas. När han var klar, när han hade fått sagt sitt slet han tag i henne och släppte henne precis när hon tappade balansen och hon for rakt i golvet. Det kalla golvet träffade hennes kind. Det gjorde inte ont fysiskt, men smärtan inuti henne var mer än hon kunde klara av. Tårarna forsade fortfarande och hulkningarna gjorde det fortsatt svårt att andas. Hon hörde sina egna hjärtslag, snabba, rädda och regelbundna. Alltså levde hon fortfarande. Vad hon önskade att hon inte behövde leva längre. Just där, just då. Inget helvete var värt det här.
torsdag 7 januari 2016
Syna korten
Syna korten handlar om ett projekt som startades upp i Göteborg och följer ett projekt med förebyggande arbete. Arbetet handlar om en självhjälpsgrupp och stödarbete för ungdomar med spelproblem, något som ökar för varje år. Per Binde är författaren som har följt Syna korten och med denna bok beskriver och analyserar deras arbete, samt ger en god inblick i hur en självhjälpsgrupp fungerar. Det är en fantastisk bok som väcker tankar, idéer och inspiration.
lördag 2 januari 2016
Få ut det i text
Det kan vara svårt att prata om det man är med om eller har varit med om. Att blotta sig för någon är en stor sak. Viktigt är dock att tänka på är man inte bör hålla inne med saker. Vi mår allt som oftast sämre av det. Någon gång måste vi ta itu med det.
En sak som jag gjorde både när jag inte hade någon att prata med och även när jag började bearbeta det jag varit med om är att jag skrev. Jag skrev extremt mycket för att få ur mig allt. Allt vad jag kände, mina egna reflektioner och vad jag skulle vilja säga till vissa personer. Min serie är en del av en sådan sak, dikterna en annan. Det har hjälpt mig så otroligt mycket. Istället för att låta allt mala runt i mitt huvud och i min kropp så satte jag ord på det jag upplevt och det har varit en enorm vinst för mig. Det kan även vara bra när man har någon att prata med såklart. Istället för att bygga på en känsla av att man lägger över alla sina problem på någon annan så kan skrivandet bli ett komplement. Personligen har jag haft lättare att släppa och gå vidare när jag har fått skriva, fått ur mig allt som gjort ont genom text.
För länge sedan och av en helt annan anledning så fick jag ett tips om att skriva ett personligt brev till den person som sårat mig och fått mig att må dåligt. Det är faktiskt väldigt bra om man inte har möjligheten eller av andra orsaker inte kan eller vill ta det med personen ansikte mot ansikte. Tanken med det är inte att man ska skicka det till personen, utan för att man ska få sagt att man vill säga för att kunna gå vidare. Om man sedan väljer att skicka det eller inte är helt upp till var och en. Kanske mår man bäst av det. Kanske mår man bäst av att bara kasta det direkt efter att man skrivit det.
Testa att skriva av er. Det är fantastiskt befriande.
En sak som jag gjorde både när jag inte hade någon att prata med och även när jag började bearbeta det jag varit med om är att jag skrev. Jag skrev extremt mycket för att få ur mig allt. Allt vad jag kände, mina egna reflektioner och vad jag skulle vilja säga till vissa personer. Min serie är en del av en sådan sak, dikterna en annan. Det har hjälpt mig så otroligt mycket. Istället för att låta allt mala runt i mitt huvud och i min kropp så satte jag ord på det jag upplevt och det har varit en enorm vinst för mig. Det kan även vara bra när man har någon att prata med såklart. Istället för att bygga på en känsla av att man lägger över alla sina problem på någon annan så kan skrivandet bli ett komplement. Personligen har jag haft lättare att släppa och gå vidare när jag har fått skriva, fått ur mig allt som gjort ont genom text.
För länge sedan och av en helt annan anledning så fick jag ett tips om att skriva ett personligt brev till den person som sårat mig och fått mig att må dåligt. Det är faktiskt väldigt bra om man inte har möjligheten eller av andra orsaker inte kan eller vill ta det med personen ansikte mot ansikte. Tanken med det är inte att man ska skicka det till personen, utan för att man ska få sagt att man vill säga för att kunna gå vidare. Om man sedan väljer att skicka det eller inte är helt upp till var och en. Kanske mår man bäst av det. Kanske mår man bäst av att bara kasta det direkt efter att man skrivit det.
Testa att skriva av er. Det är fantastiskt befriande.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)